Johan Norberg: nästa generation är inte dummare

Om det är någonting som förenar alla generationer är det tron att nästa generation är förlorad. Dagens unga är ju små tyranner som glufsar i sig maten och trotsar sina föräldrar och lärare, som redan Sokrates ska ha konstaterat.

Oavsett om debatten handlar om skolans problem, mångkultur, lössläppt barnuppfostran eller om barns skärmtid, datapsel eller sociala medier finns föreställningen där – om att centrala karaktärsegenskaper håller på att gå förlorade och att de unga fördummas. Uttalat eller outtalat.

Om varje generation hade haft rätt i sina farhågor skulle vi vid det här laget ha en rent imbecill vuxengeneration som lallar runt ofokuserat. Och visst, nu är många av er säkert lockade att tänka: Så blev det ju!

Men det som skiljer oss från tidigare generationer är att vi har någorlunda handfast statistik som gör det svårare att bara spekulera fritt. I mitten av 1980-talet fick den nyzeeländske forskaren James Flynn tillgång till den långa serie mentala tester som den nederländska gjort på varje årgång rekryter. Det visade sig överraskande att resultaten hade förbättrats dramatiskt för varje generation. Andelen som klarade att lösa de flesta av matriserna ökade från 31 procent till 82 procent på tre decennier.

Flynn samlade därefter andra tester av abstrakt mental förmåga och fann samma mönster. Tidigare forskare hade missat det eftersom IQ-tester hela tiden förändras för att snittet ska hamna kring 100. De tänkte inte på att testerna steg för steg hade gjorts svårare för att matcha den ökande förmågan. Någon som hade tillhört de 10 procent för hundra år sedan skulle i dag vara en av de 5 procent sämsta på precis samma test.

Denna effekt, som numera är känd som Flynneffekten, har påvisats för snart sagt varje IQ-test i nästan alla populationer under efterkrigstiden. Förmågan att känna igen mönster och lösa problem ökar över allt. Inte för någon liten elit. Förbättringen var störst för de grupper som tidigare presterade sämst. Mot alla förmodanden håller mänskligheten på att bli intelligentare snabbt.

Det här motsäger inte alla farhågor om intellektuell apokalyps. IQ-begreppet är omtvistat och att ha den sortens problemlösningsförmåga är förstås inte samma sak som att vara vis, artig eller tålmodig och man kan ha hög IQ och ändå tyrannisera sina lärare och föräldrar. Risken är att de till och med blir bättre på det. Det räcker inte heller för att man ska kunna stava, räkna eller klara oregelbundna tyska verb. Till det behöver man också en bra skola.

IQ är inte allt, men det är i alla fall något – och att våra barn i allmänhet har mer av det än vi själva borde föranleda en viss ödmjukhet mitt i gnället.  

Forskarna tvistar om hur man ska förklara Flynneffekten. Expansionen av skolorna efter kriget hade naturligtvis betydelse, liksom bättre näringsförsörjning, särskilt under de kritiska småbarnsår då hjärnan utvecklas. En annan förklaring är att familjerna blir mindre, så varje barn får mer tid med sina föräldrar, vilket i kombination med en förändrad syn på uppfostran gör att vi resonerar mer än vi dikterar, vilket gör att barnen tränas i abstrakt och hypotetiskt tänkande.

Vår kultur och ekonomi har blivit komplexare. Vi arbetar mindre med händerna och mer med huvudet. Våra verktyg är allt oftare text, symboler och relationer. Hjärnan är en muskel som vi tränar upp. Fjärran från de populära teknodystopierna menar många forskare faktiskt att populärkultur, massmedier och skärmar ökar förmåga, vilket gör samhället mer komplext, vilket tränar upp förmågan ytterligare.

Hjärnforskaren Torkel Klingberg vid Karolinska Institutet beskriver det som en uppgående spiral. Och jag citerar:

”Vi kanske har ett samhälle där spel, media och informationsteknologin blir allt mer arbetsminneskrävande. Detta i sin tur förbättrar det genomsnittliga arbetsminnet och problemlösningsförmågan hos befolkningen, vilket i sin tur ökar kraven och komplexiteten. Kanske håller den mänskliga normen på att höjas?”  

Slut på citatet.

Jag vet att det här låter alldeles orimligt. Jag vet att det inte stämmer med det du observerar och hör och läser, för vår hjärna har också en benägenhet att spåra upp och förfasas över det nyaste, konstigaste och värsta. Du är i gott sällskap. Din föräldrageneration trodde detsamma om dig. Vi står alltid vid randen av ett intellektuellt stup.

Som i det där gamla citatet som Platon tillskrev Sokrates, om hur de unga glufsar och tyranniserar. Som citerades av flera generationer efter att det använts i en populär psykologibok i början av 1950-talet. Det krävdes en ny generation beväpnad med internet och källkritik för att visa att citatet inte finns någonstans i Platons produktion, utan är ett rent påhitt. Liksom så många av våra farhågor.