Flyktingar fastnar i Tunisien när resan över Medelhavet misslyckas

5:18 min

På den farliga vägen från Libyen till Italien har hundratals migranter ofrivilligt kommit till det tunisiska kustsamhället Zarzis senaste veckorna, när deras båtar förlist och räddats av tunisiska kustbevakningen. Vissa av dessa migranter är minderåriga. P1-morgon har träffat 16-åriga Musa Njie från Gambia som räddades till Tunisien efter att drivit runt på havet i flera dagar.

Morgontrafikens lastbilar kör förbi och blåser upp damm på Musa Njie. Han sitter på en trottoarkant och håller i en halv baguette. Han äter inte av den utan håller bara i den. 

– Min båt förliste, därför är jag här. Jag vet inte vad jag ska göra nu, säger han och stirrar framför sig. 

Vi är i Zarzis, en liten hamnstad i södra Tunisien. 16-årige Musa Njie, som är från Gambia, har varit i ett par veckor. 

Han är en av flera hundra migranter som kommit hit ofrivilligt sen mars i år, nästan dubbelt så många som vid samma tid förra året. 

Snett sydösterut ligger grannlandet Libyen, och drygt 10 mil bort den libyska kuststaden Zouara. Därifrån avgår mängder av båtar fulla med migranter mot ön Lampedusa.

Men vissa kommer inte långt innan motorn stannar, oftast på de mindre gummibåtarna. Det var en sådan som Musa Nije åkte med. Och det här var inte första gången som han försökte korsa havet. 

– Jag har försökt åka till Europa fyra gånger från Zouara men misslyckats varje gång, säger han. 

Varje gång har båten fått problem och behövt återvända till Libyen, ibland genom att migranterna använt händerna som paddlar. Den senaste gången plockades de upp av tunisisk kustbevakning, efter att ha drivit runt på havet i flera dagar.

Han är glad att han lever, och att han slipper krigets Libyen, men känner mest bara stress, sorg och skam. 

Det känns så sorgligt. Jag la ner så mycket pengar på att komma till Italien men misslyckades. Alltihop har varit ett slöseri med tid. Under året jag varit borta hade jag kanske kunnat bygga upp någonting i Gambia, säger Musa Njie. 

Där hemma finns hans mamma och hans fem småsyskon. Mamman ville aldrig att han skulle åka till Europa. 

Hon grät den dagen jag ringde från Tunisien och sa att jag var okej. Hon ligger vaken på nätterna och tänker på mig, säger han. 

Hans mamma, som jobbar som frisör, gav honom och hans syskon mat och kläder. Nu känner han skuld till henne. 

– Mamma var alltid snäll mot mig och mina syskon, gav oss kläder och mat men jag kan inte ge något tillbaka till henne. Hon är väldigt fattig och det är därför har jag gett mig av, så att hon kan få det bättre, säger Musa Njie. 

Det finns ingen flyktingstatus enligt tunisisk lag och det är oklart hur Tunisien tänker hantera de anländande migranterna. 

Om någon organisation kan hjälpa mig med lite pengar för att starta om hemma i Gambia så gör jag det. Annars försöker jag jobba lite här. Om det inte heller går åker jag tillbaka in i Libyen och försöker med båt mot Lampedusa igen för det känns svårt att komma hem till Gambia tomhänt, säger Musa Njie.

Just när han sagt det kommer en man fram till oss och ber att få prata med honom. 

Mannen är från den internationella migrationsorganisationen, OIM, som är en av de hjälporganisationer här i Zarzis som försöker täcka migranternas mest grundläggande behov, som sovplats och mat. 

– Är du redo att åka hem? frågar mannen Musa Njie. 

Mannen berättar att Musa Nije som minderårig kommer att få hjälp av OIM med att åka hem till Gambia och får ett startkapital där på 800 euro. 

Musa Njies ögon tåras när han får beskedet. 

Om några år kanske jag är jordbrukare, eller har en liten affärsverksamhet, säger han när vi pratas vid efteråt. 

Redan följande dag ska han börja resan hemåt. Han pekar på sin sladdriga t-shirt. Där står några spretiga bokstäver han själv skrivit dit: Get rich or die trying. Bli rik eller dö på vägen. Nu ler han. 

– Jag dog inte men försökte bli rik. Och ingen vet vad som kan hända i framtiden, säger Musa Njie.