Så hjälpte rasbiologin till i skapandet av "tattarfrågan"

6:38 min

 En av de grupper som utsatts för rasism i Sverige, och som under 1900-talet sades vara lägre stående, är den grupp som kallades för "tattare" och som utsågs till syndabockar och hot mot ordningen.

 Men hur skapades den där föreställningen om att "dom" skilde sig från resten? Hur kunde man veta vilka dom var? Och hur gick det till när fördomarna tog plats som vetenskaplig kunskap i Sverige under första hälften av 1900-talet?

 Det är frågor som historikern Martin Ericssons tar upp i sin avhandling "Exkludering, assimilering eller utrotning".

 Författaren och kritikern Moa Matthis har läst den.

 "Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge av massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet."

 Så sa dåvarande statsminister Reinfeldt 2012 och, ja, jag vet. I ett samhällsklimat där en god medborgare bör ha minne som en guldfisk, var det väldigt länge sedan. Men, jag kan inte låta bli eftersom jag just läst en bok om den makttradition i vilken den före detta statsministerns analys hör hemma. Boken är Martin Ericssons avhandling om "tattarfrågan" i svensk politik mellan 1880 och 1950. Den handlar om maktutövandets behov av särskiljande. Enkelt uttryckt handlar det om att skapa bilden av en föreställd, god gemenskap genom uteslutning. Samhället, vi, är som vi är - sköt- och arbetssamma - för att vi inte är som dem är. Och om det ändå finns problem, beror det inte på samhället, på fördelning eller sociala strukturer, utan på dem. "Dom" är problemet som måste åtgärdas.

 Martin Ericssons avhandling heter: "Exkludering, assimilering eller utrotning". Det är en titel som inte låter en blunda för det våld som alltid ligger latent i åtgärdandets praktik. Om det våldet vet vi en del, men Ericsson bidrar med en minst lika viktig kunskap. Hans bok handlar om den vetandeproduktion som gör våldet möjligt, och som får det att framstå som önskvärt ur ett samhällsperspektiv.

 Och första steget är att skapa det "dem" som måste åtgärdas. Alltså; vilka var de människor som kallades "tattare"? För förra sekelskiftets kommunpolitiker var svaret ganska enkelt: tattarna var familjer som en gjorde sitt bästa för att köra över gränsen till nästa kommun. Varför? Eftersom en "visste" att de annars skulle ligga det allmänna till last. Hur "visste" en det? Tja, det behövde en kommunpolitiker för drygt hundra år sedan inte förklara. Alla "visste" att den och den familjen var av tattarsläkt och därför ett problem.

 Men, i det Sverige som formades under det tidiga 1900-talet gick det inte att ha folk som drev och drevs omkring på vägarna bortom myndigheternas kontroll. Kanske kunde en istället inrätta arbetsläger efter norsk modell, där vuxna "tattare" omskolades medan deras barn sattes på barnhem? Fast då dög det inte med kommunpolitikernas slappa definition. Det krävdes riktig vetenskap. In på scenen klev tjänstemän, forskare och poliser. Tjänstemännen beställde kunskap från forskarna som skulle fastslå att "tattare" var en tydligt identifierbar ras som krävde särskilda åtgärder för att kunna assimileras. Eller, om det visade sig omöjligt, utrotas genom t ex tvångssterilisering. Det gick sådär. Ja, inte med tvångssteriliseringarna och barnhemsplaceringarna, för de rullade på och om våldets praktik finns det idag många böcker att läsa, inte minst de som skrivits av våldets offer.

 Det Ericssons avhandling visar är att rasvetenskapen, trots att den försågs med utvalt människomaterial av socialtjänst och polis, inte räckte till för att fastslå att "tattare" gick att särskilja på rasmässiga grunder. Vetenskapen måste backas upp, och här blev vittnesmål från samma poliser och socialtjänster som försett vetenskapen med lämpliga forskningsobjekt, avgörande. Deras vetande, som Ericsson generöst citerar, var av samma slag som 1800-talets kommunpolitikers; alla "visste" vilka som var "tattare", därför att det hade en alltid vetat, och alla "visste" att dom var si eller så, för det hade en också alltid vetat. Skillnaden var att den sortens "vetande" nu kunde backas upp av vetenskap som visserligen inte lyckats bevisa någonting, men som producerat pappershögar med statistik och diagram i vilket den gamla sortens vetande kunde förpackas och framstå som alldeles nytt. Ericssons bok visar att rasbiologin gjorde en kort, men viktig, insats i skapandet av "tattarfrågan" genom att skänka vetenskaplig legitimitet åt den sortens vetande som med ett annat ord kallas fördomar. Rasifiering, eller etnifiering, är en effektiv hjälpreda i särskiljandets politik, då som nu. Samtidigt visar Ericssons avhandling att särskiljandets politik alltid kräver flera sorters vetandeproduktion i samverkan, där olika myndigheter och instanser bekräftar varandras vetande för att skapa problemet dom som måste åtgärdas. Men varför? På den frågan lämnar boken inget svar, eftersom den är en avhandling och svaret på den frågan är politisk. Då, som nu.