År noll - om historieskrivningen kring året 1945

Burumas bok handlar egentligen bara om 1945 – om vad som då hände strax efter freden, i människors psyken och i världen. Det låter som ett gigantiskt projekt men det hela börjar med en enda fråga: Hur kunde allt bara återgå till det normala? Burumas far var en ung juriststudent i Nederländerna som efter nazisternas ockupation deporterades till tyskt arbetsläger efter att ha vägrat skriva under en lojalitetsförklaring. Efter krigsslutet och alla umbäranden som att ha blivit skenavrättad av sovjetiska soldater kom han så tillbaka till universitetet i Utrecht där de gamla förnedrande initiationsriterna på fakulteten genast togs upp igen. När Buruma ifrågasatte detta beteende svarade hans far: Det verkade normalt. Det var så vi alltid hade gjort. Och som fadern mindes det var ingen speciellt intresserad av att höra om någon annans historier från kriget.

Här hittar Buruma själva nyckeln: Det verkade normalt. Människor ville så desperat gärna tillbaka till världen som den varit innan nazisternas ockupation, innan bomberna, lägren, morden. Men världen efter 1945 byggdes också på drömmarna om förändring, en bättre: välfärdsstaten, FN, amerikansk demokrati, japansk pacifism, EU. Allt det som kom ur år 0. Men därur stammade också de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa, den kinesiska revolutionen, kalla kriget.

 Hungern är en komponent i det Buruma kallar befrielsekomplexet, det befrielsekomplex som utgör stommen i bokens första del. Hungern som blandades med glädjen och tacksamheten. Hos individer men också hos hela stater. Den amerikanska kritikern Edmund Wilson besökte London sommaren 1945 och satte ord på den brittiska efterkrigsdepressionen som inte bara hade med bristen på mat att göra: vi var tillbaka i det utarmade och förödmjukade livet som kriget mot fienden fick oss att glömma. I det nerbrunna Tokyo uppmanade regeringen människor äta sågspån, gräshoppor och råttor. Och överallt frodades den svarta marknaden, en grogrund för en parallell kriminell ekonomi. Allt gick att köpa för cigaretter, speciellt kanadensiska: antika klockor, diamantringar, kameror, mat. I Manchuriet försökte de flyende japanerna sälja till och med sina bebisar till de kinesiska bönderna. Den kriminaliserade ekonomin bröt sönder all återstående form av solidaritet. Alla var för sig. Den svarta marknaden ersattes gradvis av en reguljär men Buruma menar att en långsiktig effekt av den var att den bröt ner de gamla klassbarriärerna. Kvinnor från förmögna familjer fick sälja arvegodset mot lite mat, bönder blev rika, någon startade en radioreparationsbutik i ett utbombat varuhus i Tokyo. Det blev början på Sony.

En annan del i befrielsekomplexet är hämnden. Asfulla sovjetiska soldater våldtog alla kvinnor de såg genom Ostpreussen till Berlin, unga som gamla, många tog livet av sig efteråt. Det var en del av Stalins hämnd, ordern var: gör det värsta ni kan när ni nått Tyskland. Sammanlagt sägs det att 1,9 miljoner tyska kvinnor våldtogs av sovjetiska soldater. I Polen mördades ettusen judar som kom tillbaka från lägren av sina gamla grannar som under kriget flyttat in i deras hem. I Polen skapade plundringen en helt ny klass som tog över de mördade judarnas och de fördrivna tyskarnas tillgångar. Den nyfödda bourgeoisien hatar judarna mer än någonsin för de känner lukten av blod på sina händer, skrev en polsk tidning i september 1945. Till gamla Schlesien som numera var polskt kom också 2 miljoner fördrivna östpolacker. De flyttade in i tyska hem, tog tyska jobb och tillgångar. I Polen och Tjeckoslovakien hade tyskarna haft makten, icke-tyskarna varit arbetskraft och bönder. Sommaren 1945 var det dags för klasshämnd och etnisk hämnd. Men judarna som lidit mest visade extraordinär återhållsamhet, det fanns ingen politisk uppbackning för hämnd, istället skulle den arbetarsionistiska staten skapas i framtiden långt från det blodbestänkta Europa. Många asiatiska länder påbörjade sin befrielsekamp efter japanernas ockupation, Indonesien från Holland, Vietnam från Frankrike. I Algeriet mördades ett hundratal européer under några dagar i maj 1945, vilket ledde till att fransmännen massakrerade upp till 30 000 civila algerier, och tvingade andra att böja knä inför den franska flaggan och be om förlåtelse.

Den del av befrielsekomplexet som Buruma misslyckas med att beskriva på ett adekvat sätt är den han kallar jubel. I de ockuperade länderna men också i Tyskland och Japan hade kriget åtminstone tillfälligt undergrävt den manliga auktoriteten. Männen var frånvarande, undernärda, demoraliserade. Många kvinnor lierade sig med segrarmakternas soldater, med kanadensarna, amerikanerna. Där fanns en hunger efter mat som kunde ta sig sexuella uttryck. Och visst kan det vara så men slutsatserna känns för generella. Även de allierades trupper våldtog ju kvinnor. Hela kapitlet om kvinnorna och sexualiteten och prostitutionen och freden och hur glada de kvinnliga fångarna i lägren blev över läppstift känns farligt förenklat. Här kan man längta efter mer personliga berättelser, vittnesmål.  

 I maj 1945 var miljoner människor på fel ställen, alla skulle förflyttas, komma hem eller fördrivas bort. I Asien var det miljontals japaner och koreaner som skulle återvända. Och 11 miljoner tysktalande skulle tillbaka till Tyskland. De gamla tyska städerna Breslau, Danzig, Königsberg med flera skulle avgermaniseras. Gränser flyttades. Paradoxalt nog blev det ett sätt att etniskt rensa nationerna. Buruma skriver: Hitlers projekt avslutades av människor som hatade tyskarna. De som förstörde den tyska kulturen var tyskarna själva, genom att utrota judarna i Centraleuropa som i många fall var lojala till den tyska högkulturen hade de påbörjat den processen. Genom att slänga ut tyskarna efter kriget avslutade polackerna och tjeckerna arbetet.

Ett intressant spår i boken är det som handlar om motståndets betydelse efteråt. Att det fanns människor som hade kämpat emot skapade en hjälteberättelse i samhällen som var förgiftade av kollaboratörer och såna som bara böjt sig under mördarregimerna. Att återuppbyggandet av demokratin vilar på sådana berättelser. Men i moraliskt korrupta samhällen, var börja? Både Japan och Tyskland skulle demilitariseras och demokratiseras.  Det fanns ett behov av rättegångar, att etablera en form av legalitet är nödvändigt även eller speciellt i en diktatur. Det finns måhända ingen kollektiv skuld men det finns fler skyldiga människor än som kan dömas. Ändå måste det se ut som rättvisa. Ibland måste vissa dömas symboliskt för att andra inte kan åtalas för att de är för många, för långt borta, eller skyddade av politiska skäl. Ett exempel är japanernas totala förstörelse av Manila på Filipinerna i februari 1945, över hundratusen filipiner mördades i massakern. Någon måste hängas, skriver Buruma. Och det blev generalen Yamashita Tomoyuki trots att han försökt stoppa massakern när militären löpte amok. Han åtalades för ett brott som inte funnits förut. Att inte kunna hindra illdåd utförda av trupper över vilka han inte hade kontroll och som medvetet gick emot hans order. Det handlade i rättegångarna mot kollaboratörerna och medlöparna i de ockuperade länderna om att återskapa civilisationen, utplåna minnet av skam och vanära. Få miljoner som inte visat kurage själva att må bättre. I Nürnbergrättegången brottades man med andra problem. Hur handskas med en skuld som Himmlers, så långt bortom konventionella krigsförbrytelser? De existerande lagarna var inte längre adekvata för vad nazisterna hade gjort, ett statsunderstött massmord på ideologiska grunder. Rättegången malde fram, författaren Rebecca West kallade det ett tråkighetens citadell. Men lagen skulle tas på allvar. Själva tråkigheten spetsades hämndens vapen, skriver Buruma. Brott mot mänskligheten blev en ny sorts brott.

Aldrig mer blev ett motto efter krigsslutet. I Storbritannien röstades de konservativa bort, Churchill hade gjort sitt, människor ville ha ett mer jämlikt samhälle, en ny ordning. Hade fått nog av den gamla ojämlikheten. 1945, Överallt i Europa, dessa drömmar om en bättre värld, drömmen om ett enat Europa. År senare kom det gamla tillbaka igen, Winston Churchill, CDU, katolikerna, militärerna. 

Hur civilisera tyskarna och japanerna? 1945 talades det mer om omskolning, att ändra hjärtan och tänkesätt än om hämnd. De tre d: na var demilitarisering, denazifiering, och demokratisering. Hur få de auktoritetsbundna tyskarna och japanerna att fatta egna beslut? Även i DDR genomförde ryssarna en omskolning och skapade kultur med långa ideologiska inledningar. Amerikanerna censurerade Borta med vinden för västtyskarna i sin sektor. Den ansågs för negativ. Japanernas omskolning sköttes av amerikanerna men det var dock svårare att hitta själva roten till det onda i Japan, slutligen ansågs kulturen utgöra själva roten. Gamla samurajpjäser förbjöds, och shintoistiska bilder på berget Fuji. Samma lärare som ena dagen talat sig varma för kejsaren och kriget skulle nu lära ut pacifism och demokratiska ideal. Pacifismen skrevs in i den nya konstitutionen.

Det slår mig att när jag föddes i början av sextiotalet mitt under kalla kriget var det bara 15 år sen krigsslutet. Och drömmarna från 1945 hade redan kommit av sig. I Atlantdeklarationen hade det understrukits att alla stater hade rätt till självbestämmande, vilket Churchill sen hävdade inte gällde kolonierna utan bara länder under nazistisk ockupation. Och Frankrike gjorde allt för att återställa sin koloniala auktoritet efter kriget men snart skulle både de och Storbritannien förlora sina kolonier och världen förvandlas till ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen.

Balansen mellan stora strukturer och individuella öden är svår, det var ju så mycket som skulle rymmas inom dessa pärmar. Men Buruma är noggrann, en mästare att disponera och begränsa och hitta nya ingångar till ett oöverskådligt material.