Ukrainska volontärer viktiga när oron växer

2:25 min

I Ukraina växer oron för att vapenvilan helt ska bryta samman. Trots att ukrainska armén är bättre rustad mot för ett år sen skulle soldaterna inte klara sig utan hjälp från volontärer. Inte bara för att de tar med sig bättre mat utan lika mycket för det moraliska stödet.

– De frivilliga tar snabbt med det som vi behöver och kommer hit varje söndag, berättar Jurij, officer och befälhavare för en armépostering i Donetsk län.

– Jag vet inte hur vi skulle klara oss utan deras insatser.

Han står vid ett utekök som de byggt, i ett hörn ligger ruttna potatiser som de fått från armén. Nu kommer istället lokala frivilliga med hemlagad potatissoppa och fruktjuice som de gjort av torkad frukt som armén skickat till trupperna, torkad frukt som de inte har kunnat äta som den var.

 Flera av soldaterna som bemannar vägspärrar och posteringar i Donetsk län var också med vid striderna kring Debaltseve. En del av dem tvingades fly till fots genom skogar för att undkomma. Under flykten överlevde de tack vare tunna förpackningar med torkat kött och grönsaker som de fått av en volontärorganisation i Kiev. 25-åriga Alina Prijmak åker regelbundet till fronten.

 – Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle bli så aktiv, säger hon. Jag deltog inte i Majdanprotesten, kunde inte tänka mig att vara med i någon politisk demonstration, men kom till en punkt när jag fick nog och började engagera mig i det här, säger hon.

Alina, utbildad aktiemäklare, jobbar nu med att organisera mässor och konferenser. Det märks att hon är en driven organisatör i det frivilliga arbetet också. Hon har järnkoll på vad som behövs och vad nästa last bör innehålla. Hon har med sig teckningar från barn till soldaterna, hon samlar soldaternas underskrifter på hjälmar som ska auktioneras ut i Kiev och hon har med beundrarbrev till männen från kvinnor som vill uttrycka sin uppskattning. Volontärer tar också en risk, särskilt de som rör sig i frontområdet. De rysktstödda separatisterna har tagit flera av dem som fångar. Alina ser sin insats som en investering i framtiden:

   – Vi bygger inte för oss själva utan för våra framtida släktingar, jag är glad att jag fått den här möjligheten att vara med och förändra, säger hon.