Örjan Anderssons dansdröm
Han har fått Svenska Teaterkritikers förenings nyinstiftade danspris i år. Örjan Andersson som nu blivit en etablerad koreograf. Hans verk syns på stora instutioner och på små scener, i Sverige och utomlands. Efter en koreografisvit ackompanjerad av Sjostakovitj, är han nu aktuell med ett helt nytt verk på Dansens Hus i Stockholm, med titeln We Dream of Simple Lives. Musiken är samtida den här gången. Ljussättning och scenografi av Jens Sethzman. Och på scenen sex dansare. Fem kvinnor och en man. I publiken Kulturnytts danskritiker Cecilia Blomberg.
Längtar man efter dans som utforskar just dansen har man kommit rätt. Det låter kanske konstigt – men i en tid då dans alltmer smälter samman med performance, med iscensatta aktioner, med text – så är det här motsatsen. Inte statiskt, konserverande – utan också med en tydlig vilja att bryta ny mark..
Tonen finns där från början.
En ren scen. En vit fond och en cirkelformad glasskiva som sakta rör sig runt sig själv. Kastar en skugga på väggen. Påminner iögonfallande mycket om konstnären Olafur Eliassons skulpturer.
En vita kuben på dansgolvet, ett rum upplåtet för experiment. Där glasskivan också blir en lupp. Ett vetenskapligt instrument för att studera vad en kropp, eller fem kroppar kan åstadkomma samtidigt på en scen. Dansen som vetenskapligt råmaterial..
Nästan som tecken av människor smyger dansarna först in på scenen en och en, enkelt klädda i svart. Tar sig för hjärtat. Utforskar rummet runt kroppen. Liksom känner på luften. Och rör sig över scenen i positioner som utmanar tyngdlag och alla konventioner om hur människor brukar förflytta sig.
Den vita bakgrunden blir en filmduk. Något som liknar ett svartvitt landskap projiceras. Jag misstänker att det är från kroppens insida. Medicinska bilder, men så kraftigt uppförstorade så att det fortsätter att vara oklart vad det egentligen föreställer. Och jag börjar titta på dansarna ännu mer som någon form av partiklar som rör sig i bestämda men oväntade banor. Som om det inte riktigt spelar någon roll att de faktiskt är just människor.
Föreställningen är nämligen på ett plan befriande avskalad från frågeställningar om kön, genus, social problematik. Allt det där som så många anstränger sig för att få med.
Det kan ju, å andra sidan, låta avskärmat och smalt. Men just den här vetenskapliga blicken . Gör också människorna på scenen mer utsatta, mer sårbara. De ser så ensamma ut. Möts egentligen aldrig mer än som varandras skuggor, anonyma och utbytbara. Och i all tysthet säger väl det också en del om vår samtid.
Cecilia Blomberg
