Essä

Hans Fallada – den oheroiske krigsskildraren

15 min

Under de senaste åren har litteratur om andra världskriget och tiden innan det bröt ut, fått ett nytt intresse. En författare som återigen väckts till liv är den tyske Hans Fallada. Efter att gång på gång fallit i glömska och samlat damm i antikvariatsbokhyllorna, har hans författarskap på nytt rönt uppmärksamhet runt om i världen och ges ut på igen.

Fallada blev kritiserad för att han aldrig lämnade Tyskland, utan trots allt levde och verkade i Tredje riket. Men kanske är det just hans oheoriska skildring av de vanliga människorna i en svår tid som talar till vår samtid.

Maria Edström har läst de tre nyutgåvorna av Hans Falladas böcker, där "Hur ska det gå för Pinnebergs" i dagarna också dramatiserats av Radioteatern.

"Hur ska det gå för Pinnebergs?" blev redan när den kom ut en succé och fångade något i tiden som även klingade an i resten av en finanskollapsad värld. I USA filmatiserades boken med mer amerikanska förtecken och romanen är väl den som Fallada är mest berömd för. Tre år tidigare hade Alfred Döblins roman "Berlin Alexanderplatz" med sin litterära montageteknik och sin anti-hjälte Franz Biberkopf kommit ut och även om Falladas gestalter är skildrade i ett mer försonande ljus än Döblins så är det i samma liksom febriga atmosfär som de båda författarna verkar i - dock med den viktiga skillnaden att Döblin var jude och hans bok brändes på nazisternas bokbål 1933.

Hans Fallada- pseudonymen kommer från bröderna Grimm och fanns med från första romanen - hette egentligen Rudolf Ditzen, föddes 1893 och var alltså närmare 40 år när han skrev Pinnebergs om det unga parets strävsamma liv.

Hans eget liv var desto mer dramatiskt, han var psykiskt instabil och efter att ha råkat döda en kamrat i vad som skulle ha varit ett dubbelsjälvmord, dömdes han till psykiatrisk tvångsvård. Hela sitt liv skulle han leva med morfin-och alkoholmissbruk, depression, spel och dobbel, vård på sinnessjukhus och fängelsevistelser för brott som förskingring. Han var kort sagt det slags människa som Tredje riket knappast imponerades av men som författare verkade han på nåder ha tolererats.

Hans roman "Varg bland vargar" kom 1937 och gillades även av nazisterna, skildringen av hyper-inflationens 1920-tal kunde kanske läsas som en kritik av Weimar-republiken och dess försök till demokrati och välfärdsstat, men kanske är snarare det faktum att Fallada inte skrev om sin egen tid utan lät det hela utspela sig ett femtontal år tidigare - det slags manöver en författare gärna tar till i en diktatur.

Men viktigare är kanske att inse att Fallada inte var någon hjälte, inte någon politisk motståndsman, inte som alla de konstnärer och intellektuella som gick i exil. Det är snarare något med hans oheroiska stil, hans sätt att krypa inpå människorna han skildrar, på gott och ont, som gör honom märkligt modern.

I både "Pinnebergs" och "Varg bland vargar" finns ett ungt par i centrum, i den senare ett par med mer tvivelaktig vandel, lite prostitution, lite spel och dobbel, Wolf och Petra är lite illusions-lösare skildrade än Pinnebergarna, men i slutet knyts paren ihop, deras kärlek till varandra och deras barn blir det viktigaste och det som ger trots allt ger tillvaron mening.

Både Lämmchen och Petra är mer stabila och förnuftiga, såväl Johannes som Wolf har ett om inte vekare så ändå ett mer lättpåverkat sinne. Hos båda lurar en dominant och smått förmögen mor i skuggorna. Runt paren flockas en hel värld av expediter, poliser, tukthusarbetare, spelare, löjtnanter, varuhusdirektörer, spårvagnar, caféer och spelhålor. Kort sagt Weimar-republikens anda av nyväckt mångfald, urbanitet och motsägelser.

I öppningsscenen i "Hur ska det gå för Pinnebergs?" besöker det unga paret gynekologen doktor Sesam, sjuksköterskans fråga om sjukförsäkringskorten får till svar att paret är där privat och de blir snabbt visade in i ett privat väntrum, "dessa kassapatienter är då för simpla" som sköterskan säjer. Men Lämmchen tycker det är hemsk "vi är ju också sjukkassepatienter i vanliga fall". Johannes har beställt privat tid för att få preventivmedel snabbt, men försent, Lämmchen är redan med barn. Så anger Fallada tonen direkt, ett nytt samhälle där alla ska ha rätt till sjukvård men där undantagen florerar och Pinnebergs är egentligen för fattiga för att betala privat. Besöket kostar femton mark av Johannes lön på 180 mark och för en graviditetsdiagnos betalar sjukkassan inte tillbaka. Och nedslagna går de två från doktorns fina kvarter mot Lämmchens hem i arbetarkvarteren där det är så mycket barn på gatorna att man knappt kan säja adjö ordentligt. Innan kapitlet är slut har Johannes friat. Ja - hur ska det gå för Pinnebergs?

På samma vis inleds "Varg bland vargar" med ett ungt par som ligger och sover i en smal järnsäng, hennes ansikte har "ett buttert bekymrat uttryck - som hos ett barn som inte kan klara ut vad det är som tynger." Den unge mannens krusiga, blonda hårfäste är svettigt och "hans vackra, trotsiga ansikte verkade en smula tomt". Och stycket avslutas:

"Det var i Berlin, Georgenkirchstrasse, över tredje gården från gatan fyra trappor upp. Juli 1923, en morgon vid sextiden - dollarn stod i 414 000 mark."

Det finns nåt i det här liksom sceniska sättet att snabbt etablera en situation, att konkret skapa förutsättningarna för berättelsen om människorna i ett samhälle, i en tid som påminner om vår tids nya berättande, i TV-seriernas långa bågar, att långsamt och under lång tid - Falladas böcker är ofta tjocka - låta några människoöden silas genom tidens ljus. Men alltid konkret, alltid i ett slags närvarons mångtydlighet. Därmed inte sagt att man inte kan dra vissa slutsatser om den tid som skildras men inget skrivs en på näsan.

Som beskrivningen av ryttmästaren i "Varg bland vargar" som ringar in en helt samhällsklass mentalitet:

"Han hade hållits upprätt av uniformen, den militära traditionen och miljön. När han lade av uniformen sjönk han ihop. Det visade sig att han inte hade någonting inombords, ingenting, ingen kärna, ingenting som gav honom motståndskraft, ingen tro, inget mål. Utan ledstjärna gick han genast vilse i denna vilsna tid…"

Fallada har kallats en feg, undfallande författare, tex kom ju "Varg bland vargar" ut 1937 när Nürnbergs-lagarna med sin förföljelse av tyska judar var i full gång, och den enda judiska gestalten i hela romanen är en girig pantlånare som beskrivs med sedvanliga anti-semitiska attribut. Var detta en eftergift åt tiden - i "Pinnebergs" kan fortfarande en judisk varuhusdirektör avskeda en nazist bland expediterna utan att Fallada hemfaller åt liknande utgjutelser, så misstanken om en anpasslighet kvarstår. Å andra sidan skulle man kunna påstå, att det just en sådan person som han själv var som Fallada gärna beskrev i sina romaner. Någon långt ifrån alla hjältemod och med en förmåga att röra till allt. En som kort sagt har fullt upp med sin egen lilla värld.

Fallada motiverade också sin tveksamhet att skriva den roman som skulle bli hans sista; "Ensam i Berlin" som gavs ut strax efter hans död 1947 med att han själv låtit sig rivas med av den strida strömmen och inte ville framstå som bättre han hade varit och att materialet inte riktigt låg för honom: "Illegalt arbete under Hitler-tiden. Båda hjältarna halshuggna."

Vissa har också menat att skrivandet av boken var ett slags anpassning åt de nya herrarna i östra Tyskland. Fallada hade fortsatt sitt minst sagt stormiga liv och efter att i krigsslutet ha blivit utsedd till borgmästare av Röda armén fick han kort därpå fått ett psykiskt sammanbrott och hamnade på sinnesjukhus för vilken gång i ordningen. Men där gav man honom ett undersökningsprotokoll från Gestapo om den illegala verksamhet som ett äkta par ur arbetarklassen hade bedrivit mot nazisterna ren 1940 - 42 och de som sysslade med förlagsverksamhet och uppbyggandet av en ny kultur i det blivande DDR undrade om han inte ville skriva en roman om fallet.

Fallada hade givit ut en strid ström av böcker under kriget med titlar som även utkom i svensk översättning, tex: "Hackendahl ger sig aldrig", "Karla och jag får ärva", "Jag vill ha en annan man", "Jag minns den ljuva tiden", "Flickan från ingenstans" och "Fridolin, grävlingen" och han drömde om att upprepa succén med Pinnebergs och "Varg bland vargar".

Trots att materialet egentligen borde locka Fallada, dessa två äldre medlöpare, alls inga hjältar, men som vid sonens död inser sakernas tillstånd och börjar lägga ut små subversiva kort i staden Berlin som manar till motstånd, så tyckte han ändå att stoffet var deprimerande, inga unga människor, inget framtidshopp! Som om hans kära unga par hade förvandlats till gamla människor som vaknat upp försent och bara döden återstod.

Men Fallada ändrade sig och "Ensam i Berlin" blev ett slags revansch för honom. Han motsatte sig också de friseringar av texten som gjordes där romanfigurernas nazistsympatier tonades ner. 1947 behövde man hjältar men det var som sagt inte Falladas paradgren. Tyvärr vann han inte den kampen utan det var först 2011 som romanen gavs ut i det skick som Fallada ursprungligen skrev den och riktigt blev den bok som tex Primo Levi ansett vara den bästa boken om det tyska motståndet.

Och Fallada hade knappast kunnat ge ett undersökningsprotokoll en sådan gestalt om han inte hade bott i Tyskland under den tid som skildras. Ett tidigt 1940-tal när krigslyckan ännu inte vänt men där angiveriet, korruptionen och den totala förlamande rädslan härskade. Ett Berlin fjärran från Weimar-republikens liv och intensitet där bara en dov beklämning, maktfullkomliga raseriutbrott från alla som stigit i graderna och en ständigt närvarande nervositet.

Även här är öppningsscenen på kornet, brevbäraren Eva Kluge delar ut post, Frankrike är besegrat och familjen Persickes firar högljutt, gamla fru Rosentahl, nu ensam sedan hennes man hämtats av Gestapo och som med David-stjärnan fastsydd på kappan nu bara vågar gå ut snabbt och göra sina inköp efter mörkrets inbrott. Eva Kluge, som är partimedlem för att få jobba på posten, kan egentligen inte alls förstå varför fru Rosenthal är mindre värd än Persickes - snarare tvärtom tycker Eva Kluge - och blir rädd vad dessa krigets segrar ska bära med sig. På postrundan delar hon det brev som berättar att paret Quangels son stupat ärofullt i strid. Det brev som sätter igång hela förloppet - även här ringar Fallada direkt in ett samhälles hela belägenhet och mentalitet samtidigt som han sätter historien i rullning!

Men han vill som sagt inte sluta utan hopp så sista kapitlet börjar: "Men vi ska inte sluta boken med död och förintelse. Det ska istället vigas åt livet, det obetvingliga, alltid på nytt över förnedring och tårar, elände och död triumferande livet."