Funktionell dumhet på Malmö Dockteater gör dig lycklig

2:14 min

Redan för några år sen i regissören Erik Holmströms uppsättning på TUR-teatern i Kärrtorp av ”Den nya gudomliga komedin” – Dante i den nya arbetslinjevärlden - så fanns sociologen Roland Paulsen med på ett hörn. En succé med Valeri Solanas SCUM-manifestet och en flytt till Malmö senare, så har Erik Holmström nu startat en ny teater, en dockteater för vuxna, vars första premiär ”Funktionell dumhet” bygger på Roland Paulsens uppmärksammade intervjubok ”Vi bara lyder”. Maria Edström har varit på Malmö Dockteater.

Det finns enligt Roland Paulsen tre sätt att lyda: det förtvivlade, det cyniska och det positiva. Och ska man väjs ett, så är det nog det förtvivlade som präglar undertexten i Malmö Dockteaters första uppsättning.

Förtvivlad som ett barn inför orättvisor och obegripligheter och naturligtvis förstärkt av dockorna som är tillverkade av kartong och trälim, i skala 1:2, med sina uttrycksfulla och vackra små fyrkantiga ansikten och kroppar i alla nyanser av grått ni kan tänka er. De rör sig med hjälp av skådespelarna i en stilla och lågintensiv förtvivlan eller i ett slags spattig översiggivenhet. Och hela scenografin, som Holmström, som står för liksom dockorna tillsammans med Emelia Carlsson, är också grå, små grå datorer, mobiltelefoner, nummerlappshållare.

Paulsens bok handlar om de intervjuer han gjorde med några tjänstemän som arbetar på en icke namngiven Arbetsförmedling men handlar också om så mycket mer. Om arbetets mål och mening, om hur vårt samhälle och dess ekonomi organiserat sig.      

Den här teatraliseringen av boken är så intelligent och poetisk att jag blir helt lycklig. Holmström använder teaterns språk och medel, dessa dockor där tex Roland Paulsen är en, med sin milda envishet och med sitt lite koketta sätt att dra undan luggen hela tiden, och där andra, Sven-Otto och Angeles är arbetslösa på ett härligt, helt crazy liansvingande vis och så finns de andra mer saktmodiga och besvärliga arbetssökande i den stora fasan. Men där alla dockorna med skådespelarnas lätt skruvade röster blir till masken, representationen av människan och därför så användbar för oss i publiken att fylla med uttryck, känslor och belägenheter.

Politiskt teater där paradoxalt nog pappdockor rör dig till tårar, får dig att skratta och får dig att känna dig mindre ensam.