Tidskriftsperspektiv

Begreppet pervers narcissist sprider sig i Frankrike

7:01 min

I Frankrike har ett nytt begrepp smugit sig in i livsstilsmagasin och diskussioner i tv-soffor med psykologer. Det handlar om begreppet "pervers narcissique" eller narcissistiskt pervo, på svenska. Begreppet används för att beskriva personer som kan konsten att manipulera sin omgivning. De perversa narcissisterna finns överallt, det kan vara din arbetsgivare, förälder eller partner.

I veckans tidskriftsperspektiv har Jenny Högström läst det senaste numret av den franska litteraturtidskriften Le Magazine Littéraire, som ägnat hela majnumret just åt temat perversioner, och där det omåttligt populära begreppet "pervers narcissique" problematiseras.

Med sammanbiten min, fjärilshåven i högsta hugg och blicken i fjärran klampar Vladimir Nabokov, iförd shorts och skjorta, fram över en schweizisk äng. Detta fotografi från 1971 får inleda och illustrera tema perversioner i majnumret av den franska tidskriften Le magazine littéraire.  

Grundligt och pedagogiskt diskuteras sedan detta outtömliga ämne. Det är etymologi, medicinsk historia, kriminalhistoria, idéhistoria, litteratur, konst, filosofi, film, estetik och politik.

Och jag tror faktiskt det är första gången jag läser om perversioner utan att allting utgår från psykoanalysen – även om den är nog så närvarande.

Begreppet verkar hur som helst djupt förankrat i den franska kulturen. Redaktör Sarah Chiche hittar en mascara med namnet, och i numrets digra litteraturlista dräller det av dagsaktuella publikationer med titlar som "Perversions, encore". Inga konstigheter, med andra ord.

Ett samtida franskt fenomen som diskuteras är diagnosen "pervers narcissique" (en pervers narcissist), till vardags förkortat PN, som tycks sprida sig som en löpeld. Men att någon är dum i huvudet – eller en skitstövel, som min pappa skulle ha sagt – kanske ändå inte är intäkt för en hel diagnos?

Och är det inte så att engelskans "perv" eller svenskans rätt kärvänliga "pervo" egentligen ligger ganska nära det gamla hederliga "snuskhummer"?

Trots den moralistiska slagsidan, verkar perversionen som begrepp ha banaliserats och urvattnats, samtidigt som det i vårt liberala tidevarv blivit en fetisch i egen rätt. Ett festligt attribut att plocka upp ur handväskan. 

Men så har det naturligtvis inte alltid varit.

Ordet kommer alltså från latinets pervertere, att förvända, förvränga, kullkasta.

Från början var det en medicinsk term som betecknade såväl fysiska som mentala "förvrängningar", förklarar epistemologen Julie Mazaleigue-Labaste, som skrivit en bok om perversionsbegreppet från franska revolutionen fram till Freud.

I samband med mentalsjukhusens framväxt i Frankrike i slutet på 1700-talet, kopplades perversion och vansinne samman, och det var egentligen först när vansinnet delades upp i olika monomanier på 1820-30-talet som perversionen kom att förknippas med sexualitet.

Och sedermera mer specifikt med exempelvis nymfomaner, gravskändare, exhibitionister, fetischister, sadister och masochister, vars praktiker spreds via konst och pornografi över Europa under slutet av 1800-talet. Vilket också gjorde att de satte sig.

Artikelförfattaren går dock i polemik med Foucault i "Viljan att veta" – eller med de som använt sig av honom.

Det går inte att förneka, skriver Mazaleigue-Labaste, att idén om sexuella perversioner har använts för att förtrycka, patologisera och normalisera homosexuella och andra människor som inte ingår i den binära heterosexuella matrisen – men det var trots allt inte dess ursprungliga syfte.

Istället handlade det om självbehärskning, som ansågs nödvändig för att medborgaren skulle kunna uppfylla det nya liberala samhällets sociala kontrakt och både kunna utöva sina plikter och åtnjuta sina rättigheter. En kategori som helt eller delvis föll utanför detta var galningarna. Vilket ju förvisso låter som något Foucault skulle ha sagt... 

Så, är den perverse ansvarig för sina handlingar, eller står denne bortom lag och moral?

Det är i detta sammanhang spännande att gå vidare i Magazine Littéraire till den franske författaren Georges Bataille – och hans kritik av Jean Genet i "Litteraturen och ondskan". Dialektikern och mystikern Bataille, vars plågade katolska uppväxt satte djupa spår, uppehöll sig genom hela sitt författarskap vid överträdelsen – la transgression – som existentiell och politisk kraft. Överträdelsen kräver dock en gräns, en lag att bryta. Utan skammen, inga blossande kinder, så att säga. Författaren Jean Genet, med sina "gränslösa överträdelser", gick dock för långt, menade Bataille. Han gick så att säga bortom gott och ont.

Märkligt nog frånkänner Bataille härmed konstverket dess kritiska potential i förhållande till den  verklighet utan vilken det hur som helst inte kan existera eller fungera.

Men är inte också denna dimension bortom gott och ont just ett sätt att tänka perversionen. Enligt Freud är barnets sexualitet, som ju inte i första hand är genitalt orienterad, polymorft pervers, och hela kroppen förvandlad till erogen zon. Begär och njutning kopplas då till andra saker, kroppsdelar, mönster, roller eller ritualer. Denna erotiska rörlighet hos barnet har hos det vuxna pervot förvandlats till en fixering. Ett partialobjekt. En katt, en strumpa, ett ord.

Eller som Karl Kraus skriver: "Ingen är olyckligare under solen än fetischisten som längtar efter en stövel, men måste nöja sig med en hel kvinna."       

Ja, problemet med pervon, som en god vän sade, är ju att de är perversa.

En absolut höjdpunkt i numret är annars intervjun med den österrikiske regissören Michael Haneke, om skuld och offer, hjältemod och feghet. Man kan inte veta vad man skulle ha gjort under andra världskriget, säger Haneke. Men jag vet iallafall med säkerhet att jag inte skulle ha varit nazist.

"Jag står nämligen inte ut med folksamlingar."