Gamla hipsters blir som nya
Författaren Johanna Adorján är född i Stockholm men uppvuxen i Tyskland, där hon debuterade med romanen "Eine exklusive Liebe" 2009, om sina farföräldrars självmord. Den finns översatt till 17 språk, men inte svenska. Istället introduceras hon nu med den nya boken "Mina 500 bästa vänner" och den har Gunnar Bolin läst.
- Ja, man kan se den här titeln på två sätt: antingen har vi att göra med en person med rätt normalt, eller kanske snarare lite åt det sparsamma hållet vad gäller vänner på Facebook, i alla fall för en person som är säg under 40, men om det gäller fysiska vänner så är ju begreppet "500 bästa vänner" antingen ironi eller tecken på en gränslöst ytlig person och båda associationerna fungerar väl på den här boken.
Den består av 13 noveller eller texter som alla utspelar sig i samma Berlin, i samma tid och de vävs samman här och var.
Det rör sig om människor från samma vagt angivna kultur och mediaklass som går till terapeuten, på vernissage, på prisutdelningar där nån annan får priset. De oroar sig för att deras kläder är av fel märke, att deras positioner på jobbet är hotade eller att de dricker öl när de borde tagit en espresso eller att de hälsar på fel person på mingelfesten, rapar av champagnen eller ve och fasa inte känner igen den de borde hälsa på.
- Det låter nästan lite bekant, som en tysk Brett Easton Ellis?
- Ja, man kan dra paralleller, men Johanna Adorjan beskriver den här klassen utan att någonsin gå på djupet, vilket ju till viss del beror på det här novellformatet, men det är en medveten ytlighet som också rymmer mer humor och t.o.m. en viss ömhet mitt i den iskalla tomheten, något vi inte såg hos Ellis. Och jag ska vara ärlig och säga att jag efter två - tre av de här texterna så kände jag att jag nog inte skulle orka läsa vidare men så sugs man in och ganska snabbt märkte jag att det här är mer exakt, mer på pricken satiriskt än alla krönikörer och andra som så gärna vill göra sig lustiga över denna ängsliga nya kulturklass. Och det utan att bli hjärtlöst och det är väldigt roligt skrivet och när det handlar om samtidsprosa som just vill skildra den allra mest samtida av världar och läsningen bara flyter på utan att jag tänker på att det är en översatt text då vet man att överättaren gjort ett fantastiskt jobb och hon heter Christine Bredenkamp.
Gunnar Bolin
