Svårt för kvinnor att öppet prata om sin roll i samebyn
Det är få kvinnor i samebyarnas styrelser. Många kvinnor vill gärna ändra på det men har svårt att se hur, eftersom ingen öppet vill kritisera sin egen by.
Det är svårt att få kvinnorna att tala om sin situation i sina samebyar öppet. De vill inte göra sin vardag svårare eftersom de inte vill göra situation värre.
- Jag vill inte uttala mig i ämnet. De gånger jag gjort det tidigare har varit så jobbiga, det fick konsekvenser för mig i renskogen. Feministstämpeln är inte något som direkt gör det lättare att vara med i renarbetet, säger en kvinna till Sameradion & SVT Sápmi.
Vår kartläggning visar att endast tre av 52 samebyar har kvinnliga ordföranden. Ingen vill uttala sig om sin situation i samebyn med sitt namn och röst, därför har vi här anonymiserat dem.
Endast 16 % av styrelsemedlemmarna i landets samebyar är kvinnor, visar Sameradion & SVT Sápmis undersökning. Alla kvinnorna säger sig uppleva detta som problematiskt, men hävdar att påtala detta gör livet i rensskogen värre. Känslan av att inte ha en egen röst i besluten är det som frustrerar dem mest.
- Jag känner mig inte upplyft av att än en gång som vuxen kvinna sitta med och lyssna utan att kunna föra min egen talan och ha en egen röst. Vi röstar enligt husbondeprincipen vilket innebär att min far i praktiken skall föra min talan. En rest från år 1886 års renbeteslag som fortfarande praktiseras inom samebyarna, säger en annan kvinna.
De allra flesta beskriver att det inte är i rensskogen de känner sig diskriminerade, men på en högre nivå där besluten ska tas och på frågan om vem som får representera samebyn.
- Jag är själv mycket aktiv i renskötseln i min by. Och i skogen känner jag att jag får den respekt jag förtjänar utifrån den kunskap o arbetsinsats jag gör. Det är oerhört mansdominerat förvisso, men vill man jobba och visar att man deltar i alla moment funkar det förvånansvärt bra i det praktiska. Problemet ligger snarare i det formella sammanhangen, säger en kvinna som upplever att hennes arbete uppskattas i praktiska jobb, men att problemet sitter bland beslutsfattare inom samebyn och de som styr samepolitiken.
Om man ska sitta i en samebystyrelse så behöver man ha praktisk renskötselkunskap hävdade Anders Erling Fjällås, ordförande i Semisjaur-Njarg sameby i förra veckan. "Ska man sitta i en samebystyrelse är det viktigt att man kan praktisk renskötsel, för det är det starkaste argumenten vi har i möten med företagen som inkräktar på betesmarkerna", sa han till Sameradion & SVT Sápmi.
En annan kvinna säger anonymt till Sameradion & SVT Sápmi:
- Så länge männen röstar utifrån renlängden så har inte kvinnorna något att sätta emot, dom sitter på kapitalet och makten och ojar sig över allt jobb dom har. Männen menar kvinnorna inte har någon kunskap om det praktiska renskötselarbetet, så de går fett bort i styrelsearbetet. Och alla kvinnor som menar att dom faktiskt är jämställda i som by ljuger så in helvete, för det är inte sant så länge lagstiftningen inte ändras, säger en annan kvinna.
Kvinnorna vill inte göra sin vardag svårare genom att kommentera vardagen i sin sameby, eftersom man är så beroende av varandra. De menar att om man har åsikter om hur gemensamma beslut tas så börjar ifrågasättandet av dem som renskötare. Så här säger några av de kvinnor vi har varit i kontakt med:
- Systemet idag är så fel, så icke-anpassat till hur renskötseln bedrivs och så emot alla feministiska principer. Samtidigt är det svårt att veta vilka förändringar som behövs. Det är ju viktigt att de som faktiskt jobbar med renar och betalar samebykostnader vid underskott har ett reellt inflytande.
- Detta är ämnen man inte vågar diskutera. När man inom renskötselspolitiken talar om jämlikhet då säger man att kvinnornas traditionella jobb och ställning måste få högre värde – det är jämlikhet. Men på det sättet upprätthåller man bara könsrollerna.
