Fint samspel i Tant Blomma
Ett barn och en dagmamma, övergivna i väntan på en mamma - Kristina Lugns pjäs Tant Blomma från 1993 har nu haft premiär på Parkteatern i Stockholm, i regi av Niklas Hjulström. Jenny Aschenbrennner var där.
Gugge står i lekhagen med sparkbyxor på, Tant Blomma vill gå därifrån för hon ska ut på dans, men Gugges mamma kommer aldrig.
Tant Blomma får aldrig gå. Så Tant Blomma röker cigaretter och sjunger hysteriska kupletter för att hålla raseriet i schack strax under den klämkäcka ytan. Och brådmogna babyn Gugge vet att väntan på en mamma kan vara ett livslångt projekt.
Barnets utsatthet och Tantens utsatthet. Människans utsatthet. Kristina Lugn fångar i sin lilla enaktare mycket av det som varit centralt i hela hennes författarskap - vår ensamhet, vår fånighet, vår hjärtskärande strävan av brygga över avgrunden med idiotiska trivialiteter.
Och det finns ett fint samspel mellan Odile Nunes desperata Tant Blomma och Göran Thorells jättelika och sorgsna baby, med ett ordförråd som en akademiledamot. En sårig närhet som ibland ekas sönder av en skrikig replikföring, men hämtas hem igen i svärtade stunder av tillfällig allians mellan två av livet övergivna.
Men den förtätade tragedi som Tant Blomma också är i all sin absurda lustighet tunnas ut i solskenet under eken. Urholkas av en rädsla för att stanna i det som gör ont och inte rusa in i nästa skoj, nästa sång.
Kanske är det orättvist av en kritiker som jag som har Thorsten Flincks vibrerande ursprungstant från urpremiären 1993 inetsad i minnet, men nog förtjänar både babyn och blomman bli tagna på djupaste allvar.
