Långt kvar till FN-mål om mödradödlighet i Indien
I år skulle FN:s millenniemål att kraftigt minska mödra- och barnadödligheten i världen vara uppfyllt. Men endast åtta procent av världens länder klarar av dessa mål och ett av världens folkrikaste länder Indien har långt kvar. Hör reportage av Johan Bergendorff.
Många nationer har gjort framsteg, men ändå är det miljontals barn och tiotusentals mammor som avlider av sjukdomar som skulle kunnat undvikas. Om man tittar på de två folkrikaste länderna, så kommer Kina att klara att minska åtminstone barnadödligheten enligt FN-planen, medan Indien har långt kvar på båda områdena
Slumområdet VP Singh camp ligger intill en omlastningscentral i Indiens huvudstad Delhi. Här finns cirka 10 000 hushåll.
– Många av männen jobbar med att lasta och lossa lastbilar, och en hel del dricker upp lönen säger Reema Singh som jobbar med hälsofrämjande på ett projekt bekostat av Rädda Barnen i området.
De flesta av barnen och kvinnorna är undernärda, särskilt de gravida som får äta sist efter man, svärmor och barn. Ett öppet dike vindlar genom gränderna av tegelskjul med plåttak, där gör många sina behov vilket förorenar dricksvattnet. Denguefeber, malaria och tyfus härjar i området.
Men idag är det Navaratri-festvalen, så alla bjuds på gratis mat i grannskapet, linsgryta och bröd. Jag, tolken och hälsorådgivaren knackar på hos 30-åriga Punam. Det är mörkt inne i skjulet som saknar fönster och hon ser först lite misstänksam ut.
Hon är klädd i blå sari och bär ring i näsan och i kjolarna klänger flera barn. Punam har liksom många kvinnor i området förlorat flera barn. Under tonåren fick hon två döttrar, senare en efterlängtad son som var tänkt axla rollen som föräldrarnas pensionsförsäkring som vuxen eftersom han inte skulle lämna familjen när han gift sig.
Men efter några år blev pojken påkörd på väg till skolan och dog. Då tvingades Punam som steriliserat sig betala en doktor för att äggledarna skulle sys ihop igen. Senare fick hon ytterligare en dotter och sedan en son, men han var undernärd och dog som spädbarn i gulsot.
Punam berättar att hon försökte äta järntabletter och kalktabletter hon fick gratis av vårdbussen som kom en gång i veckan till slummen tack vare bistånd, men hon blev väldigt illamående av dem. Nu har hon lärt sig sin läxa säger hon och ska äta bättre nästa gång. För en ny son måste hon föda, annars kommer hennes man att lämna henne.
På väg ut ur slummen är det många kvinnor som rycker i hälsorådgivaren Reema Singh. När kommer vårdbussen tillbaka så vi kan få gratis medicin och bli undersökta undrar de.
Reema Singh vågar inte säga sanningen, då skulle de förlora allt hopp tror hon. Pengarna från Rädda Barnen är slut och kommunen är inte beredda att ta över. Reema säger istället att bussen är trasig och ska repareras.
När hon började för fem år sedan så var det bara 20 procent av kvinnorna i området som tog sig till det statliga sjukhuset för att föda, nu har hon lyckats få upp den siffran till 90 procent, och det är en nyckel för att fler kvinnor och barn ska överleva.
På sjukhuset kan man klara att stoppa blödningar, göra kejsarsnitt och ge barnen mediciner om de blir sjuka. Vem ska stötta de sjuka kvinnorna och barnen här i slummen och lära ut hur viktig amning är när hon och hennes tiotal kollegor nu slutar? Det oroar henne djupt.
– Det behövs mer vårdcentraler som fattiga kan gå till, köerna på de statliga sjukhusen kan vara många timmar långa, berättar gynekologen Shella Duggal som jobbat i andra slumområden runt Delhi med mödra- och barnhälsa innan de projektpengarna tog slut. Nu har hon sin mottagning hemma i väntan på nya biståndsprojekt.
Många fattiga indiska gravida kvinnor behandlas inte bra, vare sig av sina män eller svärmödrar anser Shella Duggal som försökt lära familjerna hur viktigt det är att kvinnorna äter ordentligt när de väntar barn, eftersom att barnen annars föds undernärda och lätt blir sjuka.
Vi lämnar Indien och kliver in på världshälsoorganisationen WHO:s biträdande generaldirektörs kontor i Geneve. Doktor Flavia Bustreo tar emot i lila dräkt.
– Indien har resurser, men trots alla fagra löften från regeringen så satsas mindre än 3 procent på hälso- och sjukvård, och varje år lyckas inte ens delstaterna göra av med de pengarna, fast det skulle behövas mångdubbelt mer, säger doktor Flavia Bustreo som leder WHO:s arbete med mödra- och barnhälsa.
Få indier har sjukförsäkring och tvingas betala all vård ur egen ficka. Kvalitén på landsbygdens vårdinrättningar är ofta låg, det kan man se på det höga antalet sjukhusinfektioner fortsätter Flavia Bustreo, men det handlar också om bristande jämställdhet.
Många indiska flickor gifts bort och blir gravida på tok för tidigt när deras kroppar inte är redo och flickorna saknar dessutom utbildning och kunskap om preventivmedel så att de föder många barn tätt.
Indien har trots allt gjort en del satsningar som gett en positiv hälsoutveckling i landet, men det är ändå långt kvar till FN:s milleniemål att få ned mödradödligheten med tre fjärdedelar och barnadödligheten med två tredjedelar på 25 år.
WHO har tittat särskilt på några av de 15 länder som klarat den bedriften, flera betydligt fattigare än Indien, för att se vad andra kan lära. Ytterst handlar det om hur stort allvar regeringen i landet tar de här frågorna på.
Ett exempel är Rwanda där sjukvårdsministern får sms i mobilen varje gång en kvinna i Rwanda dör i barnsäng och det får presidenten också. Då hamnar frågan på den politiska dagordningen och det utreds hur man ska kunna undvika samma sak nästa gång, anser Dr. Flavia Bustreo på WHO.
Men hon tycker att redan att mödra- och barnadödligheten minskat globalt med nästan hälften, är en bedrift, även om det inte nådde upp till de ambitiösa milleniemålen.
RÄTTELSE 7/2 2016. I en tidigare version stod att Punams son dog av gula febern, vilket var fel. Han dog av hepatit (gulsot).
