Avgörande ögonblick: Riksteaterns grundande 1933

4:11 min

En teater för hela riket, för folkets bildning och förkovran - Jenny Aschenbrenner återvänder till 1933 och till de ideal som ledde fram till Riksteaterns bildande.

Det fanns en dröm om ett enat folk.

Ett bildat folk.

Folkbildat, med hjälp av samhällets goda krafter som skulle sprida kunskapen och kulturen också till dess allra mest avlägsna delar,

En dröm som blev en teater:

"riksteatern kommer att för den skull inom ramen för sina resursen, det måste till en början bli i begränsad utsträckning, sända ut speciella propagandaturnéer till småplatserna samtidigt som lokalföreningar bildas på dessa mindre orter."

Gösta M Bergman om den nyinstiftade Rikstatern, 1933 bildades den allra första lokala teaterföreningen, samma år skickades en Dramaten-uppsättning ut på turne, bara ett år senare fanns 42 föreningar i Sverige med lokala teaterentusiastier som arrangerade föreställningar i samlingssalar och medborgarhus

En rikets teater hade skapats, mitt i folkhemmets allra intensivaste uppbyggnadsfas.

Och den föll så väl in i folkrörelse-Sverige, teatetrutredningen som 33 ledde fram till att ecklesiastikminister Arthur Engberg förkunnande att "det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigat anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst. Nationen i övrigt kan med skäl resa samma anspråk".

Alla skulle ha rätt till kultur.

Det var vackert tänkt och ledde till vackra saker.

Och Riksteatern utvecklades från att bara skicka det som gjordes i storstan ut i landet till att bli en spelare i egen rätt, med egna produktioner, med stora namn som gjorde föreställningar exklusivt för denna turnerande, demokratiserande teater, den svenska jämlikhetstanken manifesterad.

Men så lät det också så här, då på 30-talet

"Till teatern har historiens djupaste tänkare och diktare samlat ett material av mänsklig erfarenhet som inte kan undvaras i den värdering av människan sociala och andliga liv som inte kan undvaras vid skapandet av den nya livstyp som för närvarande känns som den främsta angelägenheten i samtiden

Regissören Alf Sjöberg i ett radiotal från 1937 med överskriften Hur främja intresset för god teater?

Detta med "en ny livstyp"...Detta med ett folkhemsbygge som visst hade sina styvbarn, vad Per-Albin Hansson än påstod i sitt berömda folkhemstal 1928

Denna önskan att fostra, att leda in folket på den rätta vägen

Jag tänker att det är den svenska kulturpolitikens baksida, viljan att använda kulturen i allmänhet och allra största synnerhet just teatern som en sorts andlig havregrynsgröt åt folket.

Nu sviktar den forna storheten, "riks" har inte samma sexiga klang som prefix längre.

Det tunnas ut alltmer mellan de egna premiärerna,

Jag läser en upprörd debattartikel om att Riksteatern bara erbjuder spex och musik nuförtiden. Jag läser en annan om hur Riksteatern som få andra lyckas fånga upp impulser från hela det Sverige som återigen blivit nytt.

Båda har en poäng.

Jag drömmer om en Riksteater som enar genom att omfamna splittringen, som gör teater helt utan tanke på samhällsnyttan men som just därför stärker den konstruktiva konstnärliga galenskapen, i varenda liten vrå av Sverige.