MUSEERNAS MAGI, del 3

Iscensatt svenskhet i Gamla Linköping

3:48 min

Museerna blir allt populärare i Sverige, inte minst under sommaren. För att undersöka deras lockelse testar Mattias Berg tre svenska platser mittemellan turistmål och museum.

I dag avslutas miniserien i Gamla Linköping. Frågan här är varför Sverige blev friluftsmuseernas förlovade land. 

Här sitter vi i trädgårdscaféet och lyssnar på ”Ut i vår Hage” och andra slagdängor från förr. Fåglarna kvittrar och springbrunnen porlar.

Jag dricker krusbärsläsk och nynnar med för mig själv. ”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev Carl Jonas Love Almqvist 1838. Det var nu inte sant på alla sätt – ursprungligen kommer de från Västasien – men just svenska krusbär är det ändå bara vi som har.

Och så är det väl med konstruktionen av ”Det svenska”. Vi vill så gärna ha mer historia än vad som faktiskt finns i det här ganska kortlivade lilla landet.

Kanske är det därför vi älskar våra friluftsmuseer så högt och rent. Här kan vi se svenskheten iscensatt som ett slags ”lajv”, ett rollspel med utklädda människor och hitfraktade gamla byggnader.

Vi ju ett friluftsfolk byggt för växlande molnighet. Inget annat land har heller så många friluftsmuseum per capita: enligt Wikipedia 27 stycken över hela Sverige.

Och bland dem är Gamla Linköping tvåa på besökslistan. Visserligen en bra bit efter Skansen, som förstås är juvelen i kronan vad gäller den här iscensättningen av historien – och dessutom har draghjälp av både björn och älg.

Men faktum är att Gamla Linköping också är Sveriges femte största museum alla kategorier, med sina 400 000 besökare per år.

Och en annan dag hade jag säkert kunnat ironisera lite över vår eviga dröm om snickarglädje och Falu rödfärg. Få en sorts ångest över den kvävande monoetniska fantasin.

Men i dag gör jag inte det. Jag strosar över Kryddbodstorget och in i Örtagården, hälsar på i Repslageriet och Tvålfabriken, och känner mig rätt behaglig till mods i den växlande molnigheten.

Några saker är också tillräckligt intressanta i sig.

Till exempel det lilla Skolmuseet, med sina så drastiskt talande klassrum från olika epoker. En pedagogisk utveckling och – bokstavligt – klassamhälle så exakt gestaltad bara i interiören.

Eller skulptören Carin Nilssons melankoliskt infrusna barndomshem med stockrosor och berså helt intakta.

Och sammantaget framstår Gamla Linköping åtminstone den här dagen som vackert, intressant, välgörande okommersiellt – och gratis.

På sätt och vis är det också ett bakvänt museum över den svenska modernismen. Förstörelsen av stadskärnorna, med Domus – ett varuhus i varje liten stad – som primus motor. Det var hit som offren för den här snabba urbaniseringen flyttades när Gamla Linköping skapades på 50- och 60-talet. De där 1700-talsgårdarna och handelsbodarna som ingen riktigt visste vad man skulle göra med i brådskan.

Och lagom till eftermiddagsfikat går jag tillbaka till det där lilla trädgårdscaféet.

Orkestern är borta, men fåglarna finns kvar. Kanske kommer någon av dem att bli ny svensk nationalfågel i den stora tävling som pågår just nu.

Jag lyssnar och funderar medan jag långsamt intar min dammsugare till det beska kaffet.