Häggström: Ett väldigt, väldigt stort belopp
Ingredienserna i det grekiska stålbadet är ungefär desamma som det Sverige tog sig igenom på 1990-talet konstaterar ekonomer som Ekot talat med. Men omfattningen är en annan.
Att exempelvis sälja grekisk egendom för 50 miljarder euro kommer att ta flera år, säger Jan Häggström, chefsekonom på Handelsbanken.
– Jag tror att vi får räkna med att det här kan ta tre, kanske fem år, innan man lyckats skrapa ihop så mycket som 50 miljarder. Men det är ett väldigt, väldigt stort belopp. Om man skulle räkna om det till Sverige skulle det motsvara ett belopp på drygt 1 000 miljarder svenska kronor, relativt svensk ekonomi. Det är ett oerhört stort belopp det här är fråga om, för grekisk del, säger Jan Häggström.
Privatiseringen blir alltså mångdubbelt större än vad grekerna själva önskade, men anses nödvändig för att få in pengar. Och innan de pengarna kommit in måste Grekland låna upp emot 25 miljarder euro för att exempelvis kunna rekapitalisera landets banker, så att grekiska sparare och investerare vågar ha sina pengar där. Även förtroendet för bankerna tvingas alltså den grekiska staten låna till.
– Förtroendet består då ytterst i att den som ska garantera systemet i sin tur har pengar. Och i det här fallet har Grekland inte egna pengar så därför måste man gå till de här institutionerna som kan låna ut pengar och på det sättet stärka förtroendet för Grekland och därmed även för deras banker, fortsätter Jan Häggström igen.
Försäljning av statlig egendom och bankakuter, det är sådant vi känner igen från Sverige under 1990-talet. Samma sak gäller de skatteförändringar som Grekland nu tvingas genomföra, exempelvis breddad momsbas, effektivare skattesystem och ett pensionssystem som går ihop.
Alltsammans ganska rimliga förändringar, säger John Hassler som är ordförande i Finanspolitiska rådet och professor vid Institutet för internationell ekonomi.
– Även om det här är tufft och besvärligt för Grekland så kan man knappast ifrågasätta att det här är något som behöver göras. Vad man däremot kan diskutera, det är ju att om man hade tillgång till trovärdighet och folk litade på att man skulle kunna göra det här lite senare, då skulle en del av de här sakerna kunna skjutas lite på framtiden. Det hade varit bättre för ekonomin, säger John Hassler.
Finansminister Magdalena Andersson (S) påminner också om den dyrköpta läxa som Sverige gjorde under 1990-talet.
– Det att man ska ha ordning och reda i det offentliga finanserna och när man inte har det och behöver låna, ja då blir man också beroende av sina långivare. Det var det vi lärde oss: Den som är satt i skuld är inte fri.