Ett avgörande ögonblick? Kulturpolitiken 1973-1974

4:33 min

Mikael Timm frågar sig om kulturpropositionen -74 verkligen är värd att minnas som ett avgörande ögonblick.

När jag träffade Ingvar Carlsson hörde kultur till utbildningsdepartementet. Någon kulturminister ville man inte ha, ordet förde tankarna till nazismens propagandaministrar. Dessutom var inte kulturfrågorna så viktiga att de motiverade ett eget departement.

Mycket riktigt såg utbildningsminister Ingvar Carlsson rätt förvånad ut när han stod på nattåget till Jönköping och insåg att någon ville tala kulturpolitik med honom. Mycket av samtalet ägnades åt experimentell kultur, hur skulle den uppmuntras? Efter att jag fyrat av den ena frågan om modernistiska experiment efter den andra tittade till slut den vänlige Carlsson lite trött på mig och konstaterade att kommer det inga besökare till experimentella teaterföreställningar och vill ingen läsa djärv poesi är det inte mycket regeringen kan göra åt det.

Den berömda formuleringen att kulturpolitiken skulle motverka kommersialismens negativa verkningar finns inte med i en debattartikel Ingvar Carlsson publicerade den 1 augusti 1973. Men när propositionen lades 1974 hade han efterträtts av Bertil Zachrisson och nu var plötsligt Kulturen lösningen, inte problemet. Kulturen skulle ge social jämlikhet.

Men också Bertil Zachrisson avgick och blev någon sorts chef på Posten därifrån han också avgick, för att ha försökt skaffa sig en påtagligt spatiös tjänstebostad.

Det är inte så lätt med kommersialismen. Speciellt inte att bekämpa den. Men Zachrissons sätt att uppfatta kultur som ett politiskt verktyg har stannat kvar. 1973 var kulturpolitik inte så viktigt, dess betydelse har ökat i kraft med att politikernas inflytande över andra områden minskat. Zachrissons många efterföljare har meddelat att kulturpolitiken ska fixa genusmässig rättvisa, bättre klimatpolitik, entreprenörskap och etnisk mångfald. Att kulturpolitiken ska ge bra kultur talas det däremot sällan om, det är väl för elitistiskt.

Så inte var detta ett avgörande ögonblick 1973. Nej, det enda man möjligen kan lära av det här inslaget är att kulturen lever sitt eget liv. Lyckligtvis. Och låt mig i förbifarten föreslå ett mål för kulturpolitiken. Ett enda ord räcker: generös.

Ja, ni hörde rätt. Kulturpolitiken ska vara generös.

Men det är en annan historia som kanske aldrig kommer att berättas.