Ny metod renar giftvatten från textilfabriker

2:35 min

Giftigt spillvatten från textilfabriker är ett stort miljöproblem i stora producentländer som Indien. En forskare i Lund har utvecklat en ny metod att rena vattnet, genom att kombinera olika kända vattenreningstekniker.

I ett laboratorium på Kemicentrum i Lund häller forskaren Marisa Punzi upp grumligt brungrönt vatten i en glasbägare. Det kommer från en textilfabrik i Nederländerna och är mycket giftigt.

 – Ibland kan man se färgade tygfibrer i det, säger Marisa Punzi. 

I Indien, som är ett av världens största producentländer inom textil, renar fabrikerna ofta sitt spillvatten kemiskt. Då koagulerar gifterna och blir till slam. Men om slammet sedan används, till exempel i vägbyggen, kommer gifterna ut i naturen. De är mycket farliga och kan ändra vårt dna. 

Med forskningspengar från Sida har Marisa Punzi tagit fram en ny vattenreningsmetod, som hon nyligen presenterade i sin doktorsavhandling. 

Hennes metod är en kombination av kända vattenreningstekniker: biologisk rening och oxidering. Det första steget är att göra på samma sätt som i kommunala avloppsreningsverk; att låta mikroorganismer äta upp föroreningar i vattnet.

 – Tack vare dem blir vattnet mycket renare. Det som är kvar är bara gifterna och då kan vi använda något annat, säger Marisa Punzi. 

Efter den biologiska reningen har Marisa Punzi använt oxidering. Dels så kallad Fentons reagens, där man tillsätter järn och väteperoxid som gör att gifterna oxiderar, det vill säga reagerar med syre och förstörs. Men bäst resultat fick hon genom att tillsätta ozongas i vattnet. Då försvann gifterna helt. 

Ozongas måste tillverkas på platsen där den ska användas. Det kräver el, vilket gör att ozonrening är en dyr metod. Marisa Punzi anser att kostnaden kan sjunka om man kan använda solenergi. Dessutom behöver ozonet bara användas i slutskedet av processen. 

– Själva behandlingen blir väldigt snabb, kanske fem minuter eller en halvtimme. Då blir det inte så dyrt, säger hon. 

Metoden fungerar väl i laboratorium, men har än så länge inte testats i full skala. Marisa Punzi skulle gärna se att man gick vidare och gjorde ett slutet kretslopp.

– Det är bara en sak som saknas och det är att få fram vatten som kan återanvändas, till exempel i textilproduktionen eller i jordbruk, säger hon.