Den bortglömda flyktingkatastrofen i Sydsudan
Inbördeskriget i Sydsudan har skapat en svår humanitär situation i skuggan av andra flyktingkatastrofer runt om i världen. Nu oroar sig flyktingar och biståndsorganisationer för att pengarna för att hjälpa de över två miljoner människorna som lever på flykt, ska ta slut.
Vår utsände i Afrika har besökt flyktinglägret Adjumani i norra Uganda.
– Det är så sorgligt att vi åter igen lever på flykt, säger Ale Langanjos, sexton år från Sydsudan.
Hon står i skuggan under ett träd tillsammans med sina vänner, och väntar på att hettan mitt på dagen ska lätta.
Liksom många andra i flyktinglägret Adjumani i norra Uganda är hon och hennes kompisar flyktingar för andra gången i sitt liv. Under kriget mellan norra och södra Sudan flydde hon och hennes familj till Kenya och nu, några år efter att de flyttat hem och södra Sudan blivit Sydsudan, har hon behövt fly igen, hit till norra Uganda.
När konflikten i Sydsudan bröt ut i december 2013 och hundratusentals sydsudaneser plötsligt strömmade in i grannländerna för att få skydd, blev omvärlden tagen på sängen. Det fanns ingen budget för att hjälpa så många människor och det saknades sjukhus, boende, vatten och mat i områdena där flyktingarna fanns.
– Det var väldigt svårt, minns Santoni Maloar som kom hit med sin familj strax efter kriget startade.
I Adjumani bor nu, 18 månader senare, över 100 000 människor. Nu finns här skolor, åtminstone grundskolor, vatten, några hälsocenter och flyktingarna får mat, åtminstone så de klarar sig. Livet är inte längre kaotiskt för de flesta av flyktingarna här.
Men hemma i Sydsudan är det kaos och nya flyktingar korsar hela tiden gränsen några kilometer bort, berättar Geramew Aydessa, chef för Lutherska världsförbundet, en av de första och största biståndsorganisationerna på plats här i Adjumani.
– I går kom 500 nya flyktingar, och snart är alla olika bosättningsplatser häromkring fulla. Och då måste vi börja från början igen på en ny plats med att bygga upp allt från grunden. Blir det så, så kommer pengarna inte räcka, säger Geramew Aydessa.
Även om livet här i Adjumani på ytan är ganska väl fungerande med en vardag som har infunnit sig – man skickar sina barn till skolan, man lagar sin mat, umgås med grannar och sjunger in sina högtider – så är det många här, både flyktingar och biståndsorganisationer, som berättar att de är oroliga för att bli bortglömda i skuggan av andra stora flyktingkatastrofer i världen.
FN beräknar att ett värdigt mottagande av alla drygt två miljoner sydsudaneser som tvingats på flykt det senaste ett och ett halvt åren och som skulle uppfylla alla humanitära minimikrav, skulle kosta 780 miljoner dollar – bara i år. Men ännu så länge har bara 20 procent av de pengarna flutit in. För insatserna här i Uganda, bara nio procent, enligt senaste uppdateringen från FN.
I Adjumani märks bristen bland annat på att flyktingarna själva måste ordna sitt boende, i strid med internationella riktlinjer för flyktingläger. Ett tungt och svårt jobb samtidigt som 70 % av flyktingarna är barn.
För Lutherska världsförbundet, som bland annat försöker ge extra stöd till speciellt utsatta flyktingar – änkor, funktionsnedsatta och föräldralösa barn – blir bristen på biståndspengar till insatserna konkret.
– Vi vet hur många de är, vi vet vilka de är, men vi har bara råd att hjälpa en tredjedel, berättar Geramew Aydessa.
Samtidigt som det fortsätter att komma flyktingar till de redan hårt ansträngda lägren i Sydsudans grannländer, och insatserna tunnas ut allt mer, så är det få flyktingar här som räknar med att kunna återvända hem de närmsta åren.
I skuggan under trädet med Ale Langanjos och hennes vänner, berättar 18-åriga Akeer Kerbor att hon mitt i oron för framtiden ändå ser positiva saker med att leva på flykt i Uganda.
– Hemma i min by fick inte många flickor gå i skola, men det får vi här. Så när det blir fred ska vi flytta tillbaka och hjälpa till att få vårt land på fötter, säger hon.
