Nina Björk: "Om du fick ta bort en känsla ur ditt liv"

Jag heter Nina Björk. En kompis frågade mig: ”Om du fick ta bort en känsla ur ditt liv, vilken skulle du välja?” ”Rädsla”, svarade jag utan att tänka efter. Sen tänkte jag, och jo – jag håller fast vid att rädsla är den minst konstruktiva känslan i ett vardagsliv i Sverige år 2015.

                             Rädsla är bra för att undvika plötsligt uppdykande faror. Ett hot följs av rädsla som följs av en snabb reaktion, flykt eller försvar. Men den typen av hot är ju mycket ovanliga i ett normalt modernt liv. När vi ändå känner rädsla – för det gör vi ju fortfarande – leder den känslan inte längre till något adekvat beteende. Istället leder den till något slags feghet eller undvikande.

                             De faror vi möter i dag är oftast av en annan karaktär än plötsligt uppdykande hot. Vår tids absolut största fara – klimathotet – är en fara som inte bryter mot vardagen utan bygger på den. Det är en fara byggd på normalitet, inte på avvikelse. Faran klimathotet beror på att det är normalt att köra bil, att åka flygplan, att gå till jobbet klockan åtta på morgonen och producera tusen ting av plast, att åka till shoppingcentrat på helgen och konsumera tusen ting av plast. Klimathotet är ett hot som kommer förpackat som en trygg upprepning.

Vi vet intellektuellt att det är ett verkligt och farligt hot och jag tror också att de allra flesta av oss känner rädsla inför det. Men eftersom rädslan i det här fallet inte kan följas av den normala reaktionen på känslan rädsla, alltså inte kan följas av snabb flykt eller försvar, blir känslan verkningslös, tom. Den ger upphov till motsatsen till reaktion; den ger upphov till icke-aktivitet, till förträngning eller handlingsförlamad uppgivenhet. Rädslan blir bara ett passivt accepterande av sakernas tillstånd.

                             Kanske kan man därför, paradoxalt, säga att för att vi ska kunna reagera på klimathotet på ett adekvat sätt borde vi inte känna just rädsla inför det?

Vilken annan känsla borde i så fall ersätta den? Alltså: vilken känsla leder till visshet om att någonting håller på att gå helt åt helvete och att jag, bara genom att leva mitt liv såsom liv levs i min tid och på min plats, har aktiv del i detta? Jag provar: kärlek? Hat? Melankoli? Nej. Det närmsta jag kommer är nog vrede parat med ansvarskänsla.

                             Men inte heller de känslorna går det att som individ agera efter. För om jag skulle ta ansvar för miljön – och inte köra bil, inte åka flygplan, inte gå till jobbet klockan åtta på morgonen och producera tusen ting av plast, inte åka till shoppingcentrat på helgen och konsumera tusen ting av plast – skulle jag svika ett annat ansvar jag har som medborgare i ett marknadsekonomiskt samhälle som vårt: tillväxten, jobben, skatteintäkterna och dessutom ansvaret för min egen försörjning.

                             Slutsatsen måste bli: inför vår tids största fara ska vi överhuvudtaget inte reagera med känslor. Vi måste istället ägna oss åt att tänka. Liksom ställa oss utanför känslor och vardagsliv och erfarenheter för att istället agera intellektuellt. Läsa rapporterna, förstå vad det är som håller på att hända, analysera varför det händer, vad det är i vår samhällsekonomi som får detta att hända och vad som krävs för en förändring. Så långt skulle det kanske vara möjligt. Men eftersom det som krävs inte är någonting mindre än en revolution av hela systemet, skulle vi i så fall göra revolution baserat på en intellektuell analys. Och en revolution på en sådan grund har väl aldrig existerat i historien. Så: vi får uppfinna den. Vi får sluta vara rädda.

Nina Björk