Le Corbusier - den rationella och revolterande arkitekten

Få beteenden tycks vara så djupt rotade som vår längtan till naturen. Men vem längtar till staden?

Ikonen för den moderna arkitekturen är Le Corbusier, född 1887, död 1965. Om honom vet de flesta svenskar att han ville riva Gamla Stan' och förvandla det till ett enda betonghus som skulle stå på pelare. Och nu - 50 år efter hans bortgång talas det om hans nazistiska sympatier - kan de måhända förklara de där råbrutala stadsplanerna?

Men det som gör Le Corbusier till modernitetens arkitekt är inte storskaligheten eller ens brutaliteten utan att han förenar ett antal motsatser som präglar vår tid. Till att börja med motsatsen med att längta till naturen men bo i staden. Sedan motsatsen att vilja bo vackert men inte dyrt. Och så motsatsen mellan enhetlig arkitektur och individuella hem.

Ja, rationalisten Le Corbusier är en gåta. Till att börja med hette han inte ens Le Corbusier, det är ett namn han tog för att skilja på sin verksamhet som urbanist och arkitekt på ena sidan, och den som konstnär på den andra.

Hans verkliga namn var Charles Edouard Jeanneret och han växte upp i den schweiziska småstaden Neuchatel där han redan som tonåring fick sitt första hus uppfört. Charles gick på en konstskola eller kanske man ska säga en yrkesinriktad designskola och en av lärarna skulle bygga ett nytt hus. Eleven erbjöd honom att rita det och gav den häpne läraren en bunt ritningar, möjliga att följa - och detta utan att 17-åringen ens hade studerat arkitektur. Huset finns fortfarande att bese. Det är en vacker villa, lite i alphyddestil - inget skvallrar om att det är ritad av en revolutionär ute för att förändra arkitekturhistorien.

På bilderna från 1900-talets början är Le Corbusier en ung man i svart kostym och runda glasögon. Denne propert klädde yngling vallfärdar till de vanliga kultplatserna: Akropolis, där han fyller skissblock efter skissblock med detaljer av fallna pelare och takfragment. Florens där han tecknar kloster.

Att studera arkitektur faller honom inte in, han tycker sig veta mer än sina lärare. Och framförallt sysslar man på den tidens arkitekturskolor med att teckna det gamla en gång till. Charles är ute efter det nya. Han söker en arkitektur på samma sätt som kubisterna söker ett sätt att måla.

På Centre Beaubourg-utställningen lyfts konstnären Le Corbusier fram. Under nästan hela sitt liv målade och skulpterade han parallellt med arbetet som arkitekt. För le Corbusier var konst, teoretiska skriverier, föreläsningar och arkitekturritningar del av samma projekt.

Han tog ett helhetsgrepp, inte bara på arkitekturen utan också på samhällsplanering - ja, det är nästan så att man kan tala om ett försök att skapa en ny värld. En skön ny värld.

Efter första världskriget flyttade Charles Jeanneret till Paris där han tillsammans med sin målarvän Amédée Ozenfant drog de igång tidskriften "L'esprit nouveau" den nya andan.

Ambitionsnivån är hög. Redan i en av sina första artiklar presenterar Le Corbusier ett program för en ny arkitektur.

Hans mest kända formulering lyder "en byggnad är en maskin för boende". Det kan föra tankarna till de italienska futuristernas maskindyrkan men Le Corbusier tänkte sig att maskinerna som människans diskreta tjänare; ett flygplan var en maskin för att flyga, en bil en maskin för att färdas. Bostaden skulle alltså underordnas människans behov.

Som den praktiske visionär han var - ytterligare två motsägelser han förenade - lanserade le Corbusier ett regelverk han höll fast vid resten av livet. 1) byggnaden ska stå på pelare; 2) Väggarna och fasaden ska vara flyttbara, alltså inte bärande; Och så skall där alltid finnas horisontella fönsterband och terrass på taket.

Det låter inte så märkligt men när Le Corbusier och hans kusin och medarbetare Pierre Jeannaret sjösatte sina projekt blev det uppenbart att de var revolutionens förtrupper. De första husen, byggda på 20-talet, var ett par stora villor utanför Paris som än idag lockar besökare med sina vita fasader, rymliga rum och rena ytor. Här syns hur nära Le Corbusier hade till antiken. Han hoppar över 1800-tal, 1700-tal och renässans och nyskapar antiken i betong. Sentimentalitet och utsmyckning är honom främmande. Han söker det rena.

Det här är musik av Edgar Varèse, en kompositör le Corbusier beundrade och vars rytm han sökte överföra till sitt måleri och sina byggnader.

Under 20-talet växer le Corbusiers rykte snabbt. 1933 hålls en arkitekturkonferens i Aten. Le Corbusier är den stora stjärnan. I sin dagbok noterar han stolt att hundra deltagare från 18 länder nu anslutit sig till hans teorier om "l'habitation radieuse" som kanske kan översättas med ett strålande eller rentav glädjestrålande boende.

"Det viktigaste är himlen, träden och betong - i den ordningen" noterar han.

Hans estetik är civilisationskritisk. Under slutet av 20-talet skriver han att städerna blivit omänskliga och tillägger att han på nytt vill göra Paris till en harmonisk och vacker stad. Vilket för övrigt också Napoleon sade.

Hur rimmar skönhetslängtan med jättehusen?

Jo, Le Corbusier sökte ge sina hus samma perfektion som han funnit i de antika byggnaderna. För att det skulle vara möjligt behövdes en icke-mänsklig precision. Maskinådern var alltså förutsättningen för hans estetik.

le Corbusier sade själv att revolution gör man genom att hitta lösningar. Och det verkade som om autodidakten Le Corbusier hade lösningarna som gav politikerna möjlighet att bygga bort slummen och industrialisterna möjlighet att tjäna pengar.

Under mellankrigstiden uppvaktas le Corbusier flitigt av makthavarna. Han inbjuds till Moskva och ritar en stor byggnad där men i sin dagbok anmärker han: "Jag har inte gjort arkitektonisk revolt för att bli stående framför en anonym rörelse".

I Frankrike hör de nya fascistiska politikerna av sig. "De tog emot mig med öppna armar" skriver han i ett brev. "De ville visst att jag ska bli någon slags bostadsminister". Men han föredrog att stanna utanför politiken. Han tycker att Hitler "förenklar" och förstår inte hur tyskarna kunde rösta fram honom.

Överhuvudtaget kan man undra hur mycket Le Corbusier förstod av politik, han ser hela tiden världen som arkitektur. "Man ändrar varken sitt öde eller sin karaktär", som han själv säger. Det var en slags sublim enögdhet.

Under ockupationsåren bygger han inget - han är alltså ingen samarbetsman och tycker illa om Vichyregimen som också den bjuder in honom. Krigsåren använder han till att formulera nya principer för urbanismen. "Jag befinner mig 20 år före alla andra" noterar han i slutet av kriget. "Hoppas det hjälper mig."

Det gjorde det. Efter kriget träffar han byggnadsministern som antyder att le Corbusier kanske kan hitta något att göra i Marseille. Möjligen fanns en politisk baktanke: regeringen ville visa invånarna i Marseille som röstat kommunistiskt att den kunde uträtta något.

Resultatet blir hans mest berömda hus, Unité d habitation. Enhet för boende. Ett hus med 1.600 invånare.

Namnet var naturligtvis en provokation och byggnaden brukar tas som exempel på hur moderna arkitekter struntar i människornas behov av harmoni och skönhet.

Men det var nog tvärtom. Le Corbusier byggde på höjden för att landskapet runtomkring skulle förbli orört. Han tyckte illa om städer som brer ut sig i oändlighet. Varje lägenhet i Marseille-huset är i två plan med mycket ljus. Le Corbusier försåg som alltid byggnaden med en vacker terrass, ja flera. Dessutom lade han in en simbassäng och det fanns daghem i huset. På sjunde våningen ritade han en stadsgata inomhus. Det var alltså närmast ett franskt folkhemsprojekt, med starka färger i den grå cementen.

"De ropade på skandal när de såg modellen och sedan tyckte de att jag ritat våningar för miljonärer", kommenterade le Corbusier torrt. Han lät sig fotograferas på en bänk framför huset, omgiven av lekande barn och talade om den mänskliga lyckan som arkitekturens mål. Samtidigt går det inte att blunda för det auktoritära drag som präglar hans projekt.

Storskaligheten i hans byggnader kontrasterar mot hur han själv bodde. I Paris ritade han en sparsmakad men vacker etagelägenhet i utkanten av staden. Hans sommarstuga var en bod på 15 kvadratmeter där varje decimeter är genomtänkt, en mini-bostad präglad av enkelhet och koncentration.

Personligen tycker jag att kapellet i Ronchamp i norra Frankrike som byggdes under 50-talet är en av kristenhetens vackraste byggnader. En anspråkslös kyrka formad av enkla geometriska block i rå betong, fylld av ljus och glädje.

Ja, man kan undra hur det allt detta hängde samman och le Corbusier är fortfarande omdebatterad. "Att vara avant-garde är att ställa sig på en sockel, helt ensam" antecknar han som ung. Men som gammal skriver han: "Rationalismen leder oss in i återvändsgränder."

Själv tror jag att han just genom sina motsägelser förblir framtidens arkitekt.