Att bli kallad bror av president Erdogan

9:43 min

I Turkiet tyder allt på att president Erdogan kommer att utlysa ett nyval inom kort, förhandlingarna mellan partierna i parlamentet har inte lett till en ny regering. Turkiet har sedan några veckor hamnat i en mycket våldsam spiral. Landet bombar regelbundet kurdiska PKK i norra Irak och även i östra delarna av landet. PKK svarar nästan dagligen med attacker mot polis och militär, som i sin tur slår tillbaka. Vår utsände Jesper Lindau har under veckan som gått rört sig i Istanbul och gick ner i ett garage i stadsdelen Kadiköy.

Bakom hörnet i den lilla bilverkstaden står en Kangal fatskedjad i väggen.

Det är en vild och vacker vovve, som en stor kalv, med muskler som en tyngdlyftare.

Den här herdehunden skäller vilt och är lite nyfiken på vad jag gör i hans bilverkstad.

Vi går in i det lilla kontoret. Där står ett skrivbord, en soffa och en bokhylla.

Rummet är kanske 5 kvadratmeter stort och där sitter chefen Hasan Ali Durmuşoğlu. Hans familj startade den lilla bilverkstaden 1982, det är ett familjeföretag.

Jag frågar honom vad han tycker om den turkiske presidenten Erogan och då börjar Hasan skratta och säger att det knappt går att publicera vad han tycker om Erdogan, då vågar han inte ha sitt namn med i reportaget.

Men sen drar han igång ändå:

– Jag hoppas att min son en dag sitter och tittar på dokumentärer på National Geographic där de beskriver Erdogan och allt han gjorde. Ingen gillar honom och han gillar ingen, säger Hasan.

Han hoppas på att det som händer nu ska få bli historia, som man kan lära sig av. Hasan fattar helt enkelt inte mannens psykologi.

När Erdogan drog igång en fredsprocess så var det många kurder som tyckte han var bra, men nu bombar han kurderna och nu hatar dom honom, varför gör han så undrar Hasan.

Han tror inte att någon gillar Erdogan, men så är det ju inte.

På ett café i stadsdelen Kasimpasa, där president Erdogan växte upp, där sitter en grupp äldre män och spelar backgammon och spelet OK på mjuka filtbord.

Caféägaren Erkhan är en trogen Erdogan-supporter och för honom är framtiden glasklar.

– I framtiden med AKP kommer det att bli ännu bättre. Det är den flitigaste regering vi haft. De har byggt vägar och T-banelinjer. På 2010-talet började vi åka tunnelbana i det här landet och det är tack vare regeringen. De har investerat och om gud vill får vi det ännu bättre med AKP vid makten igen, säger Erkhan.

Just det som Erkhan säger är ett vanligt motiv för kärleken till Erdogan.

Det är som ett stort likamedtecken mellan honom och vägar, tunnelbanor och sjukvård. Det finns många i Turkiet som är nöjda.

Men när folk tänker på det som händer nu, där president Erdogan är en av de ansvariga, då är alla oroade.

För några veckor sedan i Suruc, dödade en sprängladdning 32 ungdomar som samlats för att hjälpa staden Kobane i Syrien.

Efter det dödades två poliser i sina hem, och det dådet var kopplat till kurdiska PKK. Då bröts freden.

Turkiet anslöt sig till koalitionen som bombar Islamiska staten i Syrien men har sedan dess mest bombat PKK-baser i Kurdistan regionen i norra Irak.

Och PKK har svarat. De dödliga attackerna mot poliser och soldater är nästan dagliga i Turkiet, bara igår dog 8 soldater.

Det har mest drabbat östra Turkiet, men också Istanbul. I förorten Sultanbeyli, stor som Malmö, röjer polis och brandkår upp efter att en sprängladdning detonerat på natten utanför polisstationen.

Tre dog, en polis och två som attackerade, och många skadades.

I huset bredvid sitter Orhan, han har en liten affär på gatuplan,

– Det exploderade när jag stod och fyllde på kylen. Jag trodde först jag fått en elchock, att det var kylen som exploderade. Sedan svimmade jag i några minuter, vaknade upp och gick ut. Det brann överallt och två poliser låg på gatan, det var som ett helvete, säger Orhan.

Hyreshuset står kvar, men på sidan som vetter mot polisstationen är det stora hål in i rummen istället för fönster.

På en balkong sitter Gulsüm och vilar. Vi går upp till henne och hon visar sin lägenhet.

Möblerna står på ända och mellan köket och balkongen är det ett hål istället för ett fönster.

Gulsüm låg i sin säng och sov och hon säger att det var tur att gardinerna tog det mesta av glaset som flög in annars hade hon skadat sig illa.

Sedan försökte Gulsüm städa upp och skulle precis gå och lägga sig igen då de attackerade igen.

– Det började smälla och folk ute på gatan skrek att en polis är skjuten. Då kom caféägaren, några poliser och sophämtaren inspringande och tillsammans gömde de sig i mitt vardagsrum.

I framtiden hoppas hon bara på fred, ingen hämnd, Gulsüm vill bara leva sitt liv i Sultanbeyli i lugn och ro.

I kiosken hos Orhan handlar folk läsk och vatten i hettan.

– Vi har panik nu, jag är misstänksam mot alla. Det är en sorts terror-atmosfär nu. Jag vet inte hur det här ska gå, säger Orhan.

Och den atmosfären spred sig snabbt den natten.

Några timmar senare, nere i Sultanbeyli centrum som är en stor shoppinggatan, där skedde nästa attack, mot det lokala partikontoret för HDP.

Det är det parti som lockar många kurder, men även andra, och som kom in i parlamentet när de fick över tio procent i valet i juni.

Området runt huset där de har sina lokaler är avspärrat av tungt beväpnad polis när vi kommer dit. Kontoret ligger högst upp på åttonde våningen och trots höjden ser vi att alla fönster är krossade.

Vi går upp för trapporna och en av de som sitter i ledningen i Sultanbeyli för HDP, Rüstem Kandilci visar oss runt.

– En timme efter attacken mot polisstationen kom de till vårt kontor. De gick upp i huset bredvid och kastade in stora stenar därifrån och krossade fönstren, berättar Rüstem.

Sedan kom de uppför trapporna, bröt upp dörren, och det syns tydligt, två metallplattor är uppböjda, och sen slog de sönder rummet även inifrån.

På golvet ligger drivor av glas och stora bitar av vad som kan ha varit ett marmorgolv.

– Alla vet att attacken mot polisstationen inte har något med oss att göra, men nu, får vi i HDP skulden för allt, säger Rüstem Kandilci.

Turkiet har de senaste veckorna polariserats i snabb takt. Bilden blir lätt att det är kurder mot turkar. Men det är inte så enkelt. Det finns kurder som röstar på AKP och turkar som röstar på HDP.

På ett av de lokala AKP-kontorten vi besöker i Istanbul så får vi komma in i kylan, ute är det stekhett, inne är det luftkonditionerat.

Vi sitter ner med en kopp te och pratar med en kurdisk man som är uppväxt i östra Turkiet.

Han kom till Istanbul på 90-talet. När Erdogan var borgmästare här så var det hans utstrålning som gjorde att den här kurdiska mannen röstade på honom.

Men det är svårt att vara kurd och vara med i AKP tycker han. Han känner sig utesluten av andra kurder i både i sin hemstad och i den förort han bor i.

Han vill gärna prata med oss, men per telefon meddelar partidistriktets ordförande att det inte blir någon intervju. Te-stunden är över och vi uppmanas gå.

I sitt garage i Kadiköy visar Hasan bilderna han har på väggen. En är på landsfadern Atatürk, där hänger en turkisk flagga, en liten vimpel från fotbollslaget Fenerbache, och så den lilla bilden av sitt barn.

Hasan tror att den som blir mest ensam i Turkiet till slut är president Erdogan. För vem han än kallar broder, den går det dåligt för.

– Han var kompis med Berlusconi i Italien och han råkade illa ut. Han kallade Egyptens ledare Mursi för broder och nu sitter han inne. Erdogan kallade en gång Syriens Assad för broder och de åt middag tillsammans, och där är det krig nu. Det är en farlig kille att vara bror med, säger Hasan Ali Durmuşoğlu.

Vi lämnar bilverkstaden och går upp igen på huvudgatan med sin populära glassbar, de små mysiga caféerna, antikvariatet och alla flanerande Kadiköy-bor som tar det lugnt i hettan.

Jag frågar om det går att klappa den stora Kangal-vovven.

Men då skrattar en av mekanikerna och säger att han blivit biten fem gånger. Hassan är den enda som får klappa.