Johan Norberg: Greetings, earthlings!

5:19 min

Krönika om världens bästa tidskrift

Efter dubbelmordet i Västerås började vissa medier göra sitt jobb. De rapporterade om händelsen och utredningen, men de satte också in det i ett större perspektiv, och förklarade att det dödliga våldet minskar. Och nej, det beror inte på att vården har blivit bättre på att lappa ihop de sönderslagna. Antalet som måste behandlas för skador från övergrepp minskar också, trots befolkningsökningen.

Det har skapat indignation i nätets undervegetation, men även tunga opinionsbildare reagerade. Svenska Dagbladets Ivar Arpi undrade varför det var så angeläget att berätta för läsarna hur trygga de borde känna sig. Det var ett sätt att säga att de var dumma som oroade sig, menade han.

Det fick mig att tänka på varför brittiska The Economist är världens bästa tidskrift. Den har aldrig oroat sig över om dess sakliga omvärldsbevakning sårar läsarnas känslor. När jag började läsa tidningen använde den en slogan som drev med de som strök läsarna medhårs: ”The Economist – not read by millions of people”.

Economist, som just nu genomgår ett ägarbyte, började jag läsa för att jag hade för många morgontidningar. Jag insåg snart att jag läste samma artikel i tidning efter tidning och faktiskt blev mindre allmänbildad ju fler tidningar jag läste. Jag behövde välja ut en tidning i stället och försöka läsa allt i den, även sånt jag var mindre intresserad av. Det blev The Economist.

Och det var annorlunda. Här finns inga signerade artiklar och därför inte heller journalister som tävlar om status, och här finns inga scoop eller sensationer. The Economist går varje vecka igenom vad som har hänt i alla delar av världen, förklarar, analyserar och ger bakgrund. Det är här man kan läsa om diverse avkrokar även när de inte drabbas av en naturkatastrof eller militärkupp. På omslaget finner man sällan den senaste explosionen eller valsegern. De senaste fyra omslagen har behandlat bioteknik, patent, friskolor och – historieskrivning.

En god journalist ska leta där andra inte letar. Men det är mentalt prövande. Vi vill ju så förtvivlat gärna vara med och förfäras när andra förfäras, bara lite mer välformulerat. The Economist sätter en ära i att göra tvärtom. Många artiklar inleds med en redogörelse för den vedertagna uppfattningen om en händelse, som broderas ut med så starka argument som möjligt, sedan tillför artikeln än mer fakta, som visar att den uppfattningen är felaktig. Särskilt när ett ämne är brännande. När alla talar om ett barn som mördats och frågar vad som håller på att hända med världen, är det The Economist som publicerar ett diagram som visar att sådana brott aldrig har varit så ovanliga som nu.

Det är förstås lätt för mig som liberal att hylla The Economists perspektiv, då den grundades som organ för frihandeln och än i dag beskriver sig politiskt som ”extrem center” – mot både den bigotta högern och den etatistiska vänstern. Men faktum är att tidningen älskar att utmana även de egna idéerna och sällan blir jag så intellektuellt provocerad som av just The Economist.

En sådan aptitlig anrättning har en speciell tillagningsprocess. Det är på måndagsmorgnarna som medarbetarna tränger ihop sig i fönsterkarmarna och på golvet i chefredaktörens rum och bråkar om vad de ska skriva och tycka. Mängder av motsatta åsikter dryftas, ibland under vilda former. Och då och då övertygar en minoritetsuppfattning de samlade och chefredaktören slår fast att det får bli tidningens linje. ”Jag har aldrig varit med om en sådan intellektuell meritokrati”, berättar en tidigare medarbetare.

Det fascinerande är att detta ointresse för att sälja faktiskt säljer. Medan andra urgröper sin trovärdighet genom att jaga sensationer och klick har The Economists strävsamma saklighet vunnit läsare. Från en miljon till 1,6 miljoner läsare sedan 2006.

Men saklig och saklig förresten. Ett annat skäl till att vissa av oss blir beroende av The Economist är dess torra brittiska humor och ironi. Den tränger igenom i ämnesval, tonfall och ordval. Det är bara The Economist som med seriös ton kan beskriva de managementläxor direktörer kan lära sig av Walter Whites metamfetamin-handel i TV-serien Breaking Bad.

Och det är bara Economist som kan göra en sådan elak bildsättning. När Nordkoreas Kim Young Il år 2000 mötte Sydkoreas president visade en enda bild vilken grotesk mardröm han förvandlat den norra delen av Korea till. Där står diktatorn på omslaget i sin pyjamasliknande dräkt och håret på ända, med armen höjd till en hälsning.

Bildtexten lyder: ”Greetings, earthlings.”