Top hat - ett kraftprov i lättvikt

2:53 min

Steppare har varit hett eftertraktade i Sverige den senaste tiden. För medan Göteborgsoperan sätter upp steppmusikalen "Crazy for you", sätter Malmöoperan upp "Top hat". Den senare bygger på den klassiska filmen med Fred Astaire och Ginger Rogers med Irving Berlins musik från 1935. 

Oh vilken otacksam uppgift. Det går såklart inte att klå Fred och Ginger i Top hat som ju blev själva sinnebilden för hur en showfilm skulle se ut med frack, chapeau claque och långklänningar. Men faktum är att Malmö opera gör ett alldeles utmärkt försök.

Med Sindre Postholm och Linda Olsson i huvudrollerna som fenomenalt danspar och Pia Johansson som räddar dialogen, så blir det till slut en fullödig underhållning. Men det tar sin lilla tid innan det riktigt lyfter i spelscenerna.

Filmen innehöll bara fem låtar, så när man skulle göra om den till scenmusikal 2011 fyllde man helt enkelt på med tio till av Irving Berlins evergreens (allt har översatts av Calle Norlen). Det är därför som tex "Puttin on the Ritz" finns med i scenversionen, men inte i filmen.

I Malmö har koreografen Roine Söderlundh har lånat tydliga markörer från filmen, som till exempel i "Isn´t this a lovely day" i lusthuset, några hopp i "Cheek to cheek" och med käpp-steppen i "Top hat, white tie and tails" (och förståndigt nog utelämnat prickskyttesteppen). Resten har han koreograferat nytt, men respektfullt också försökt hitta lite av det som var själva själen i Fred och Gingers dansstil - det elegant virtuosa i kombination med en nästan nonchalant lekfullhet. Och med hjälp av en tilltagen dansensemble förstärkt med välljudande operakör blir det till några rejält medryckande ensemblenummer - rena urladdningar!

Värre är det då i talscenerna. Det här är en lättsam komedi, med en handling tunn som ett höstlöv. Det kräver sin speciella spelstil som inte ligger rätt hos alla. Och det är först i andra akten när Pia Johansson gör entre i rollen som krass producentfru med en uppsjö av one-liners, som spelet tar fart och det mesta faller på plats.

Orkestern har man förståndigt placerat i fonden och lyft fram spelet på för-scenen i en annars lite skral och inte särskilt fantasieggande scenografi. Men fokus ska som bekant ligga på aktörerna och det gör det här.

Roligast är ändå att Malmöoperan, som allt som oftast domineras av tungsinta stycken, har modet att ge sig i kast med den här svårspelade genren.

Ett kraftprov i lättvikt. Och man klarar testet.

Musik och sångtexter: Irving BerlinBerarbetning för scen: Matthew White och Howard JascquesÖversättning: Calle NorlenRegi: Sissela Kyle och Roine SöderlundhScenografi och kostym: Charles KorolyKoreografi: Roine SöderlundhDirigent: Julian BiggPå scen bl a Sindre Postholm, Linda Olsson, Lennart Jähkel, Pia Johansson, Johannes Brost, Christopher Wollter.