Marilynne Robinsons roman Lila

2:41 min

Hon har kallats för "en av Amerikas viktigaste författare", Marilynne Robinson, född 1943, som belönats både med the Orange Prize och Pulitzerpriset för sitt skrivande. Hon debuterade 1980 med Housekeeping, vilken också filmatiserades. På svenska kommer nu hennes fjärde roman, med titeln Lila.

"Hon tänkte sig ett av de där anonyma samhällena vid en landsväg. En affär och en kyrka och en spannmålssilo."

Den som tänker så är Lila, innan hon till fots kommit till den lilla orten Gilead, den plats där hon kanske kommer att stanna. Det är ganska sent i romanen man får veta att det är så det gått till, man får veta att hon kommit från Saint Louis och mer om det liv hon levt där. Hon är ensam nu, men hon har inte alltid varit det. Hela barndomen levde hon med en vandrande grupp av vad som väl skulle kallas lösdrivare. Ett fritt liv.

I Gilead möter hon John Ames, en äldre man, ortens präst, som hon gifter sig med. På ett sätt får hon då något hon alltid längtat efter - ett vackert hus, ett hem, en människa att vandra bredvid. Men hon saknar också sitt gamla liv, just rörelsen i det. Och hon saknar Doll, den kvinna som hon då vandrade bredvid och som en gång stal henne från det hus där hon fötts.

Marilynne Robinson skriver på i en tydlig amerikansk tradition - en sorts mellanrummets, mellanvästerns egen lite långsamma gleshet. Det finns i dramatiken, i filmen och i konsten. Tänk Hopper, Shepard, Bogdanovich. Det där samhället, det sävliga - det känner man därför igen, även om man aldrig varit där. Samtidigt är Robinsons egenart präglad av hennes kristna tro. Hela den här romanen byggs av frågor mellan Lila och John Ames. Han som får representera kyrkan, den formulerade tron. Hon, som är den rastlösa sökaren.

Det är en klassisk roman, som är sig själv nog, det här, vacker prosa, genomarbetad form. Så länge jag läser i den är jag fast i dess mättade stämningslägen.

Men jag märker också att jag varje gång jag stänger boken också stänger min koppling till Gilead.

Eller gör jag verkligen det?

För kvar blir ändå en trädgård och ett staket, rött damm, en flod att tvätta sig i och en svårfångad längtan.

Och kanske är det helt enkelt det som John säger första gången han talar med Lila, när hon ställer frågan varför saker och ting blir som de blir och han svarar "oj, det har jag undrat i stort sett hela mitt liv".