Om att vara en ängel - Francesca Woodman på Moderna Museet

2:46 min

Små svartvita fotografier. Ofta tagna i övergivna hus och med sig själv som främsta modell. Med det har Francesca Woodman för alltid skrivit in sig i konsthistorien. Hon levde ett kort liv. Var bara 22 år då hon dog 1981. Men lämnade ett rikt konstnärligt material efter sig. Cecilia Blomberg har varit på Moderna Museet i Stockholm och sett 102 fotografier och en video. En utställning med titeln Om att vara en ängel.

I videon scannar kameran av en bok med bilder av antika skulpturer. Perfekta kroppar i slät polerad sten. Lite senare kliver Francesca Woodman ut genom ett papper som hon omsorgsfullt skrivit sin signatur på. Hon ÄR en antik skulptur av kött och blod. Och hela atmosfären runt det hon gör handlar om att existera i ett konsthistoriskt sammanhang. En vilja att knyta an till det förflutna, där intresset, för ljus, form, och ett aldrig avslutat experimenterande styr arbetet.

De flesta av fotografierna är riktigt små. Intima. Man måste gå nära för att kunna se vad de föreställer. Med på utställningen är några av de mer kända serierna. Som House där en halvt upplöst gestalt flyter ut ur väggen. Eller Änglar där hon liksom flyger upp i luften framför två vita vingar som också tycks sväva fritt i ett slitet rum med stora fönster.

Bilderna är laddade med nivåer som ger utrymme för tolkningar, känslor, och de har också analyserats många gånger om i akademiska uppsatser. Tänk bara att man lyckats dela in hennes samlade produktion i fem perioder. Och hon blev bara 22 år. Det säger en del om produktionstakten. Redan som ung tonåring gjorde hon bilder med ett djup som fortfarande griper tag.

Men det är viktigt att inte fastna i hennes självmord. Det är för banalt tycker jag att alltför bokstavligt läsa in att hon redan i vissa av sina fotografier experimenterade med att lämna jordelivet. För många bilder kommuncierar också något helt annat. Franesca Woodman hade humor och distans. Hon sätter klädnypor över hela kroppen. I självporträttet med titeln Pratar med Vince ser det ut som om glasartade bubblor rinner ur munnen i en båge som ett evigt malande utan slut.

Hon pressar sig mot glasskivor. Går upp i format och utforskar fotografins gränser. Hela tiden trogen sin bildvärld. Och sitt intresse för rörelse. Form. Och ett visst mått av galenskap. Och i anslutning till Francesca Woodmans egna bilder bjuder Moderna Museet också på några rum med ett urval andra fotografer från samma period. Flera experimenterade i liknande vatten. En sådan ensling var hon inte Francesca Woodman. Och man undrar vart hon hade kunnat ta sitt konstnärskap om hon bara fått hålla på längre.