Historierevisionism genomsyrar Göteborgs Internationella konstbiennal
Ett tema som konsten sysslat med en hel del på senare år är historieskrivning. Så är det också när Göteborgs internationella konstbiennal GIBCA nu öppnar för åttonde gången. Curator är Elvira Dyangani Ose och hennes egna erfarenheter som svart forskare och som hon säger "postkolonialt objekt" påverkar hennes sätt att se på hur historieskrivning och makt går hand i hand.
Tänk dig en bred motorväg. Vi skulle kunna kalla den Europa. Där väller den historia fram som gång på gång undervisas och som tar stor plats i det offentliga samtalet. Tänk sen ett myller av småvägar vid sidan av. På den här biennalen är småvägarna centrum - de berättelser som lyfts fram är de som ofta annars hamnar vid sidan av på grund av kön, hudfärg, klass, makt, sexuell läggning, världsdel.
Bara en sådan sak som att flytta fokus. Bouchra Khalili placerar Alger i centrum och perspektiven skiftar. På 60-talet var nämligen Algeriets huvudstad centrum för flera av världens revolutionära självständighetsrörelser. Alltifrån sydafrikanska ANC till Svarta Pantrarna hade kontor här. Det är ett sug i tomrummet i de fotografier från platserna där allt hände. Och i en video diskuteras bland annat revolutionens geografi. Vad betyder det när så många radikala krafter plötsligt finns på samma plats? Och varför fanns så många poeter där på barrikaderna? Och vad hände sen med utopierna? Det är ett av de verk på biennalen jag definitivt vill återvända till.
Andra avstickare är Carlos Mottas berättelse om två 1800-talskvinnors fiktiva brevväxling över Atlanten. Den ena i Libanon och den andra i Colombia. Båda var kära i kvinnor och ingen av de ägde rätten att bestämma över sin egen kropp. En poetisk film med mycket smärta och våld under den stillsamma ytan.
På det här sättet växlar utställningen i temperament och tilltal. Från de postkoloniala analyserna av texter och strukturer, till de väldigt privata historierna som även de slingrar iväg och blir en del av den stora berättelsen. Och de som lyckas bäst är de konstnärer som är varsamma med detaljerna. De som förstår att utforska detaljerna. Bara en sådan sak som att göra en djupanalys av de förment objektiva presentationstexter som finns på museer. För vad betyder det egentligen att Matisse eller Picasso inspirerades av det primitiva i den afrikanska konsten? Konstnären Meleko Mokgosis hårda dom över den utsagan är inte nådig.
Göteborgs internationella Konstbiennal GIBCA pågår fram till den 22 november och visas på fem platser runtom i Göteborg
Cecilia Blomberg
Kulturnytt
cecilia.blomberg@sr.se
