Tretton reste - bara fem kom fram
Närmare 2900 personer har drunknat när de försökt resa över Medelhavet hittills i år. Många flyr från kriget i Syrien. Vi har träffat en palestinsk familj från Damaskus, där 13 personer gav sig av med målet att nå Sverige. De flesta kom aldrig fram.
Ett virrvarr av elledningar hänger över gränderna i Ain al Helweh i södra Libanon. Det här är landets största flyktingläger för palestinier, det är trångbott, hög arbetslöshet och fullt av vapen. Lägret är ökänt för våld mellan olika palestinska grupper. Kriget i grannlandet har gjort att tusentals palestinier från Syrien flytt hit där det redan fanns mer än 50 000 palestinier. Afaf Ayoum kommer från Damaskus. Hon berättar om sin dotter som bestämde sig för att fly undan striderna i Syrien till Sverige.
- Hon hette Ghada Dahshi och hon var 47 år gammal, säger Afaf. Hon beskriver att dottern var så kärleksfull och hur barnbarnen brukade komma och sova över hemma hos Afaf när de alla bodde i Damaskus. Men nu finns ingen kvar, säger Afaf.
Hennes son Ayad berättar namnen på dem som gav sig av, förutom systern Ghada, hans systerdöttrar Reem som var 27 år, Heba 25 år, sonen, sonhustrun, fyra småbarn och flera andra. Tillsammans var de 13 släktingar som flydde från hunger och strider i det palestinska lägret Yarmouk i Damaskus. De tog sig från Syrien, till Egypten, vidare till Libyen och sen väntade resan över Medelhavet.
- De ville egentligen inte gå på båten, de visste hur farligt det var berättar Ayad. Men våldet hade redan gjort att de tvingats flytta mellan olika områden i Damaskus, de flydde från död till ny död, så de sa att vi i alla fall måste prova. Kanske blir det här frälsningens skepp, vi kanske lyckas? Med det här skeppet kanske vi kan bygga en framtid för våra barn?
Ayad berättar att båten fylldes med närmare 500 personer, men det fanns bara flytvästar till ett 50-tal. Bara fyra av 13 i familjen hade flytvästar och varje familj fick bara ett fåtal västar. Ayad har tänkt på hur de måste ha diskuterat med varandra, jag kan inte simma, du simmar lite bättre än jag, du kan ta flytvästen.
- De säger att båten var överfull, lägger Afaf till, hon väcktes en morgon av nyheten att skeppet med dottern, barnbarnen och barnbarnsbarnen hade sjunkit på Medelhavet.
- De var 13. Åtta drunknade och fem räddades och lyckades ta sig till Sverige. Afafs röst bryts när hon berättar att de bara hittade några kroppar som begravdes på Malta. De fyra småbarnen, tre flickor och en pojke försvann allesammans i havet.
- Det var kvinnor och barn som dog, säger Ayad och han frågar vad nyttan är med att små barn under fem år ska tvingas resa på en båt som inte är sjöduglig. Men de var tvungna att fly undan döden mot en ny död, konstaterar han.
I de trånga gränderna här i lägret Ain al -Helweh hänger martyrporträtt, dels av dem som dödats i strider mellan väpnade grupper, men också bilder av unga män som drunknat på vägen mot Europa. Många riskerar livet på båtarna, dels flyktingar från Syrien, dels palestinier från Libanon som inte står ut i lägret, förklarar Souad Mohammad som arbetar för en palestinsk hjälporganisation.
- De vill bara slippa hopplösheten, det viktigaste blir att ge sig av, de unga har inget jobb, de måste vänta i timmar vid vägspärrarna och bli visiterade för att kunna lämna lägret. Husen är trånga och inte hälsosamma, barnen kan knappt leka utomhus. Palestinierna i Libanon har inga rättigheter, säger Souad, så det är helt naturligt att de unga försöker fly. Här är det ju också farligt, ett felaktigt ord kan leda till att du blir knivskuren eller skjuten, lägger hon till.
Lägret har funnits sen 1948, FNs organ för palestinska flyktingar pekar på en rad problem, unga som hoppar av skolan, hög arbetslöshet, trångboddhet och usla bostäder. Efter att tusentals syrier kom hit har pressen blivit ännu större,
- Palestinierna från Syrien är inte välkomna i det libanesiska samhället, då söker de sig till platser där det finns andra palestinier, men det har spätt på svårigheterna förklarar Souad.
Hon beskriver unga killar som sitter hemma utan jobb eller skola och som inte ser något annat alternativ än att gå med i de väpnade grupperna, bara för att få lite pengar för att köpa kläder eller en telefon. Andra säljer allt och betalar tusentals dollar till människosmugglarna i lägret.
- Det här är min bror, säger en kvinna i lägret och visar mig en bild på en blek ung man. Hon vill inte säga sitt eller broderns namn eftersom hon är rädd för människosmugglarna som de blivit lurade av. Hennes bror var sjuklig, han hade en neurologisk sjukdom som försvagade musklerna och han hoppades på att få vård i Danmark.
Familjen kontaktade en smugglare som lovade att brodern inte skulle behöva gå eftersom han var svag, smugglaren påstod att sjöresan bara skulle ta en kvart. Familjen betalade 9000 dollar. Men resan från Turkiet till Grekland varade flera timmar, precis före land förstörde smugglarna båten och alla lyckades simma till land utom den sjuke brodern. Det tog lång tid innan systern fick veta att hennes bror hade dött.
Men döden avskräcker inte fler från att resa.
-Vi har ändå inget liv här säger systern, vi är redan som döda så ingen blir rädd för resan.
Afaf och Ayad förlorade åtta släktingar i havet. De fem som kom fram till Sverige kan inte glädjas åt tryggheten.
- De lever under press, till exempel på mors dag, på barnens dag, de känner bara en stor sorg, de sörjer att de förlorade tre fjärdedelar av familjen, säger Ayad.
Han vädjar till Sverige och andra europeiska länder att öppna ambassadernas dörrar så att flyktingar kan söka asyl där, då kan de välja dem som har störst behov och människor slipper dö i vågorna.
Afaf Ayoum tänker ofta på de små barnbarnsbarnen som sjönk i havet, tillsammans med barnbarnen och den äldsta dottern.
- Vad ska man säga lägger Afaf till, må de vila i frid, det här blev deras öde.
