Lördag 3 oktober 2015

Den syriska protestmusiken återuppstår

När protestsångerna tystnar i ett Syrien i ruiner så återuppstår de på andra ställen. Till Sverige kom nyss den syriska sångerskan och tv-programledaren Soher Choukeir.

– You see it’s very small, but it has carried me this whole journey. I put my money, my papers and my medicine in it. Thats it. 

I en brun enplansvilla i Tumba strax utanför Stockholm visar den 47-åriga syriska sångerskan Soher Choukeir upp sin lilla svarta handväska. När hon kom till Malmö för en månad sen var det här allt hon hade med sig från när resan startade i Turkiet förra månaden.

– I will keep it forever. It’s my friend now, it’s been with me this whole crazy journey.

Resten av bagaget blev hon av med på Medelhavet mellan Grekland och Turkiet när hon och de andra femtio människorna i gummibåten blev tillsagda att slänga sina väskor överbord, för båten började ta in vatten. 

– We had to throw it, and we did. It was as simple as that. We just wanted to be safe. We’ll buy new bags and put new things in them.

Vi kommer återkomma till hennes resa genom Europa och hur hon hamnade här hos sin vän Mousa Elias i Tumba utanför Stockholm. Men först lite bakgrund. Soher Choukeir är född i Damaskus, gick på musikskola där och turnerade sedan runt om i arabvärlden och Europa. Hon tillhör den grupp musiker som var pionjärer inom den nya protestmusiken som växte fram i Syrien på 80- och 90-talet, en musik som hon själv har lite svårt att sätta ord på.

 – You know it's very hard for me to describe, it's not common music. It's political and also rare because of my voice.

Svår att sjunga, och ovanlig. Så sammanfattar hon sin musik. Och egentligen är det magisk    realism. Hon sjunger om blommor som växer ur rödgråtna ögonen på det syriska folket. Knappt dolda metaforer om kampen mot regimen, om orättvisan i att inte få rösta i öppna val och om om känslan av maktlöshet. Men också om hopp. 

– It’s about the Syrian people. They’re suffering. I can see the roses in their eyes. It’s full of hope for the Syrian people actually.

Sångerskan Soher Choukeir är är välkänd i hemlandet Syrien, men egentligen hennes bror är ännu mer känd. 

– His name is Samih Choukeir. He's political singer and he's very well known in the whole arab world, and in Europe also.

Både Soher Choukeir och hennes bror Samih var kända i hemlandet och i länderna runtomkring för sin nyskapande musikstil långt innan revolutionen och kriget i Syrien. Men 2011 så fick namnet Choukeir en helt ny innebörd för syrier. Det var då hennes hennes bror Samih skrev den låt som skulle bli ledmotiv för upproret mot den syriska regimen. "Ya Heff" eller "Vilken skam", heter sången, och den handlar om den syriska armens belägring av staden Daraa i maj 2011 där 244 människor dödades enligt syriska människorättsorganisationer och som blev avgörande för det inbördeskrig som senare utbröt. Andra protestsångare dödades. Men Samih Choukeir lyckades fly från sitt hemland 2010 och bor idag Paris, där han fortsätter att skriva politisk musik mot Al-Assad-regimen. 

För hans syster Soher Choukeir tog livet en annan bana. För tretton år sen, innan arabiska våren och det upproret mot den styrande familjen Al-Assad i Syrien, sedan var hon på semester i Dubai. Hon var på en fest på ett hotell när en bit glas från taket plötsligt ramlade ned och träffade henne rakt i huvudet. Efter att ha legat i koma i två veckor och rehabiliterats i ytterligare en månad bestämde hon sig för att stanna i Dubai, och kombinera sin musikkarriär med att arbeta som programledare på TV. I tretton år hade Soher ett bra jobb och uppehållstillstånd i Förenade Arabemiraten medan hennes hemland förstördes i inbördeskriget. Men sedan, för tre månader sedan. förändrades allt. 

– They refused me. I know why, because I tell my opinion, and after that they canceled my residency after 13 years. and I had to leave.

I två TV-program hade hon sagt vad hon själv tyckte om regimen i hemlandet. Och det, säger Soher Choukeir, är skälet till att uppehållstillståndet drogs in och hon blev tvungen att fly.

– I travelled to Turkey, and then I started the crazy journey to Sweden.

Sohers berättelse om färden genom Europa liknar den vi hört från så många andra människor den senaste tiden. Hon berättar om när gruppen hon reste med fick utstå slag av polisbatonger i Serbien. Hur hon hann över gränsen till Ungern bara två dagar innan den stängdes. Och hur de under pistolhot hölls av turkisk maffia i en skog utanför Izmir i väntan på att få komma på en utlovad båt som skulle ta dem till Grekland.  

När Soher berättar för mig om de där vidriga dagarna i skogen berättar hon också hur hon sjöng för att hålla modet uppe hos sina medkamrater, och hur de grät när de hörde hennes röst. Och då gör jag nåt som reportrar ofta gör, för att försöka få fram nåt gripande svar frågar jag henne vilket ändamål sången fyllde för henne under den här resan. Men det funkar inte alls.

 – I didn’t think of the purpose, I wanted to sing, so I sang!

Ändamål? Nej alltså jag ville sjunga, så jag sjöng, får jag till svar på min dumma fråga. Jag ber henne istället bara sjunga för mig, den sång hon sjöng för att hon ville det, med sina resekamrater i den där skogen utanför Izmir i Turkiet.

Idag hörs den här musiken knappt i Syrien, men den hörs på andra ställen runtom i Europa och världen. Där de syrier hamnat som tvingats fly från sina hem. I Frankrike bor hennes bror och skriver ny musik, och efter en lång flykt genom Europa sitter Soher Choukeir i en enplansvilla i Tumba utanför Stockholm, hemma hos hennes vän och musiker Moussa Elias, och planerar för framtiden.

 – The most important thing is to complete my music. I have great musician friends here, and we will work together.