Psst - har du hört att?

5:56 min

Visste du att redan de gamla parisarna hade en och annan saftig historia att berätta om tidens kändisar?

Medieforskaren och etnologen Mia-Marie Hammarlin tecknar skvallrets kulturhistoria.

 Utan att tala öppet om det med varandra så vet vi instinktivt hur man gör när man skvallrar. Det är en sorts praktisk färdighet. Till exempel ser man sig om över axeln och sänker rösten eller stänger dörren bakom sig när man ska säga något blamerande om en person, som inte är närvarande. Antropologen Max Gluckman beskriver skvallret som nödvändigt inom kulturer, ett sätt för oss att orientera oss och finna en kollektiv riktning. Inte minst är skvaller kring frågor med moralisk klangbotten av central betydelse för oss. De utmanar och uppdaterar våra kunskaper kring och vår förförståelse av de levnadsregler som vi har att anpassa oss till, i det här kulturella sammanhanget, vid den här tiden. Koderna finns nämligen inte nedtecknade någonstans, vi kan inte slå upp dem i en bok och lära oss dem utantill.

 Max Gluckman beskriver skvaller som raka motsatsen till det som ofta sägs om den här typen av talakter, till exempel att det skulle vara något oönskat, fult, kvinnligt, lågt och till och med syndigt. Han menar istället att det är en nödvändighet och något man kan vara mer eller mindre skicklig på, där det vilar ett ansvar hos var och en som framför skvallret att balansera och nyansera det. ”Men”, skriver han med ett ironiskt leende, ”när jag på omvägar får veta att mina vänner skvallrar elakt om mig fylls jag av rättfärdig indignation.”

 Och elakt skvaller och ryktesspridning kan verkligen vara kännbar. Utan att veta exakt vad det hela handlar om eller vem som pratar bakom ryggen på dig så kan du ändå känna det, inte minst genom dina medmänniskors tystnad. Eftersom du är föremål för skvallret ställs du utanför den gemenskap som denna muntlighet framkallar. Den här uteslutningen kan demonstreras genom så kallad asocial responslöshet, alltså att någon undviker din blick när du kommer in i lunchrummet eller att någon du brukar hälsa på i korridoren plötsligt undviker den inövade hälsningsritualen.

 Vi skvallrar inte bara om våra bekanta, grannar, och kolleger, utan också om personer med inflytande; chefer, kändisar och politiker. Ordet har etymologisk koppling till ordet skandal, vilket avslöjar något om den kraft som skvallret härbärgerar. När bokhistorikern Robert Darnton undersöker dess politiska inflytande i Paris kring 1700-talets andra hälft sätter han skvallerbyttorna i fokus, det vill säga de ”nouvellistes de bouche”, muntliga nyhetsförmedlare, som spred rykten och skandalprat. Den franska huvudstaden sjöd vid den här tiden av ljud, liv och babbel, skriver han: sånger sjöngs, dikter reciterades, skvaller vandrade från den ena till den andra, rykten spreds och tidningar lästes högt. De professionella skvallerbyttorna höll till såväl inomhus som utomhus och samlade stora skaror som ville höra det senaste om det senaste. I hjärtat av Paris ståtade exempelvis ett stort och vida känt kastanjeträd, Krakowträdet, som man samlades under för att ta del av nyheterna som levererades, eller så träffades man på salonger och kaffehus.

 I synnerhet fick man sig skvaller till livs om Ludvig XV och hans följe. Oskyldigt kan tyckas, men i själva verket var det raka motsatsen. Det rörde sig om folkligt förankrade kommunikationsmedel som användes för att ifrågasätta rådande ordning i samhället. Det här folkliga sorlet hörde nämligen tätt samman med bildandet av den allmänna opinionen, vilket regimen var medveten om, och fruktade. Därför fick den franska polisen till uppgift att förhindra det allmänna babblet och ryktesspridningen, eftersom man förstod att det kunde eskalera till skandaler. Förutom beslagtagning av provocerande skrifter och utdelande av hårda straff för tryckare och utgivare ägnade sig polisen också åt att försöka få tyst på människor. Att det var ett mödosamt arbete hindrade inte polisen från att gripa människor för ett brott som kallades mauvais discours, alltså ”dåligt tal”. Genom ett tätt nätverk av detektiver samlade polisen in vad vanligt folk talade om i salongerna, i parkerna och på marknadsplatserna, vilket utmynnade i långa, detaljrika rapporter, som låg till grund för arresteringarna. Anseende och renommé kunde förstöras om skvaller transformerades till tryckt skrift och såväl rykten som skvaller utgjorde material för maktskrider i rätten vid den här tiden, hävdar Darnton.

 Skvallret och ryktesspridningen om statssekreterare Lars Danielssons påstådda älskarinna, Ulrica Schenströms blöta kväll på krogen, Sven Otto Littorins sexchattande, Tiina Rosenbergs galenskap och Håkan Juholts bristande intelligens är alla exempel på muntlighetens seglivade styrka. När en skandal är i svang spelar de traditionella medierna rollen av storyteller eller ”town crier”, men skandalen får, då liksom nu, sin fart från publiken som också avgör dess spridning och livslängd – genom det nyfikna och upprörda pratet om den. För om ingen pratar om saken, om ingen svarar på lockropet ”Skandal!”, ja då dör den.

Mia-Marie Hammarlin, lektor och forskare vid Institutionen för kommunikation och medier vid Lunds universitet.