Strejk ett känsligt ämne i Egypten

11 min

I tisdags greps vår korrespondent, Cecilia Uddén, när hon försökte intervjua strejkande arbetare. Strejken omfattar 17 000 textilarbetare på en statsägd fabrik i staden Mahalla i Nildeltat. De anser sig snuvade på en utlovad bonus på 10 procent som president Abdel Fattah al Sisi tillkännagav i september för alla offentliganställda, men nu säger finansministern att textilarbetarna inte ska omfattas av denna bonus.Mahalla betraktas av många som en av symbolerna för det egyptiska upproret för drygt fyra år sedan. Nu när den Arabiska våren är död och begraven, är strejker ett känsligt ämne i Egypten.

– Vårt krav är att vi ska få våra 10 procent - de som presidenten har lovat oss, säger hon. Andra offentliganställda har fått sina 10 procent retroaktivt sen i juli men inte vi, de har hittat på att vi inte är berättigade, men det är vi, säger hon.

– Och så uppmanar de oss att återgå till arbetet tills problemet är löst, men det gör vi inte.

Arbetarna här på textilfabriken tjänar mellan motsvarande 1 000 och 4 000 svenska kronor i månaden, beroende på hur länge de arbetat och vad de har för uppgifter.

Flera av kvinnorna jag intervjuar har arbetat på fabriken i över 20 år men har ändå inte kommit upp i mer än motsvarande 3 000 kronor i månaden.

Det kan man inte leva på ens i Egypten där man kan få en elräkning på 1 000, som de påpekar.

– Och vi begär bara det vi har rätt till, det som presidenten har utlovat, säger en annan kvinna.

Hennes kollega fyller i :

– Och vi kommer hit varje dag och sitter stilla vid våra maskiner, det är ingen som stannar hemma - det har vi gjort förr när vi har strejkat och då har de anklagat oss för att ha skolkat från jobbet för att jobba extra på fälten. Så nu är vi här och sitter av hela arbetsdagen, säger hon.

Men att intervjua strejkande arbetare i Egypten i dag är som att be om stryk, som min egyptiske kollega sa. Efter bara ett par minuter kommer säkerhetstjänsten.

En mycket arg och mycket kraftig man i blå skjorta försöker slita bandaren ur händerna på mig .

– Ge mig din kamera, skriker han.

– Det är en bandare, ingen kamera, jag spelar in ljud - invänder jag.

Han fortsätter att försöka slita den ifrån mig men blir lite generad när jag som kvinna börjar bända loss hans fingrar. Jag lyckas frigöra bandaren och stoppar ner den i fickan - ganska säker på att han aldrig i livet skulle kroppsvisitera en kvinna - men han fortsätter att skrika att jag har en kamera och nu är vi omringade av en stor folksamling, jag ber att få gå till bilen för att hämta mitt presskort och pass, men då börjar säkerhetstjänsten misstänka att jag ska försöka smita - någon i folksamlingen sparkar på bilen och slår chauffören i ryggen.

Mannen i blå skjorta hör till textilfabrikens egen säkerhetsapparat, men inom ett par minuter är också den statliga säkerhetstjänsten på plats - två civilklädda agenter som ser till att tumultet utanför fabriken dämpas och att jag hamnar i ett förhörsrum.

Varför har du kommit till Mahalla? Hur fick du reda på att det pågår en strejk här, frågar de.

På frågan hur jag fått reda på att det pågår en strejk svarar jag inte att alla som följer nyheter från Egypten på social medier känner till denna strejk, utan jag tar fram morgonens engelskspråkiga dagstidning, Daily News Egypt, ur handväskan, och pekar på förstasidesartikeln om strejken i Mahalla.

Förhörsledaren säger åt mannen som för protokoll att notera detta och sen konfiskerar de min morgontidning som bevismaterial och häftar fast den vid förhörsprotokollet.

De frågar om jag har tillstånd att intervjua arbetare.

– Ja, säger jag. Jag har ju mitt egyptiska presskort - det som ni har tagit för att göra fotokopia på.

– Nej - det ska vara ett skriftligt tillstånd specifikt för att intervjua arbetare vid textilfabriken i Mahalla, säger säkerhetsstjänsten.

– Nej, svarar jag. Under mina fyra år i Egypten har jag aldrig behövt ytterligare tillstånd för att göra intervjuer.

Just då ringer Sveriges ambassadör, Charlotta Sparre, som just har fått ett sms om att jag är gripen.

Inne i förhörsrummet var stämningen aldrig hotfull, de bjöd på te och jag fick behålla och ladda min mobiltelefon. Uppståndelsen i Sverige var fullständigt överdriven. Vad det var som gjorde att jag sen släpptes efter två timmar vet jag inte.

Men att några enkla frågor till strejkande arbetare skulle få dessa konsekvenser, är inte det minsta konstigt, säger en tidigare strejkledare på textilfabriken, Kamal Al Fayoumi:

– De är nervösa, de vet inte hur de ska hantera Egyptens fattiga befolkning och de vill inte att några nyheter om strejken sprids.

Sanningen är att jag inte har sett några intervjuer med de strejkande arbetarna i egyptisk media - man har skrivit om strejken, men utan att intervjua de som strejkar.

– Regimen är oroad, säger Kamal Al Fayoumi och fortsätter: – Nu när Egyptiernas missnöje ökar och tålamoder sinar - President Sisi har levt på sin popularitet i två år, och det är sant vi ville alla att han skulle avsätta brödraskapet och Mursi. På fabriken höll vi stora demonstrationer mot Mursi, lika stora som de mot Mubarak. Vi har genomfört två revolutioner, men ingenting har blivit bättre trots Sisis löften. Att folk börjar ge upp hoppet om honom, var uppenbart nu under parlamentsvalet, säger Kamal Fayoumi.

Han syftar på det låga valdeltagandet i det pågående parlamentsvalet och han kallar det för ett slags misstroendevotum mot systemet.

Kamal al Fayoumi är 50 år och har avskedats från textilfabriken anklagad för uppvigling till strejk.

Vi träffas hemma hos Kamal Al Fayoumi - en enkel tvårummare på tredje våningen i ett enkelt hyreshus på en oasfalterad gata. I trappuppgången hänger stora knippen med rödlök och mynta.

Men vi sitter och dricker kanelte i guldsoffan i finrummet - reserverat för besökare.

Eftersom han har fått sparken, kan Kamal Fayoumi framträda med sitt namn, han riskerar ingenting längre.

En av kvinnorna som jag mötte utanför fabriken, däremot, ringer och ber mig att avstå från att nämna hennes namn.

Samma sak gäller Kamas tidigare arbetskamrat - en yngre kollega som säger: Jag har ju ännu inte fått sparken, så ni får kalla mig Yehia.

Han är 35 år, har två barn och jobbar tvåskift. Först på den statliga textilfabriken där han tjänar motsvarande 1 700 kronor i månaden - och sen på en annan mindre privat textilfabrik på kvällarna.

”För att kunna ge mina barn ett värdig utbildning”, säger han. Och på nätterna - då studerar han juridik - för att inte bli ytterligare en sån där fackföreningsledare som inte känner till arbetarnas rättigheter, som han säger:

– Vi måste känna till våra rättigheter, säger Yehia.

När jag frågar Yehia hur han ser på textilfabriken som var en inspirationskälla till protestvågen i Egypten, nu fyra och ett halvt år efter upproret, svarar han, som om han bytte ämne:

– Vi förlorade vår nyfödde. Finns det en större förlust för en förälder än att förlora sitt barn?

Det blir alldeles tyst i rummet, alla sitter allvarliga som om de vore på kondoleansbesök hos en familj som förlorat sitt barn. Men barnet Yehia pratar om är, säger han, revolutionen. Den är död. Vi sörjer.

– Men det betyder ju inte att vi inte kan få barn på nytt, tillägger Yehia när Kamal Fayoumi protesterar.