Lucka 18: En bit japansk pophistoria
I Kulturnytts julkalender har det blivit dags att öppna öronen för lucka nummer 18. Simon Sarnecki ger en länge bortglömd bit pophistoria.
Tydligen var 1983 ett särskilt bra år i den japanska huvudstadens musikkretsar. Gigantiska studiobudgetar, experimentlusta och en våg nya synthpionjärer satte sin kreativa prägel.
Det var året som bandet Mariah spelade in sin sista och bästa skiva, "Utakata No Hibi". Bandledaren Yasuaki Shimizu är annars mest känd för sina saxofonversioner av Bach's Cello Sviter. Men jag lovar det här är mycket bättre.
Första gången jag hörde den undrade jag lite vad det var som höll på att hända i mina öron egentligen. För det här låter verkligen inte som någonting annat. Det är en kombination av 80-talets syntetiskt skimrande new wave pop parat med japanska folkmusik-rytmer och sång både på japanska och arameiska. Det är fullkomligt eget men låter på sina håll både dansvänligt, meditativt och melankoliskt. Som vilken annan bra popskiva som helst utgör den sitt eget lilla universum.
Därför är det sorgligt att den här pärlan under nästan 20 år varit helt bortglömd utanför en mycket liten krets japanska pop konnässör. Men efter att skotska Dj-duon Optimo för ett par sedan fick tag på ett åtråvärt exemplar av skivan och lade ut en av låtarna på nätet fick den en helt egen västerländsk väckelserörelse.
I år släpptes den efter stor efterfrågan i en helt ny utgåva med hjälp av ett skivbolag i New York. Så till slut kan den här skivan alltså få publiken den förtjänat och en plats i pophistorien. Se där ett lyckligt slut.
