Upprört tonläge om språket i SR och SVT
Det senaste året har språkvårdarna på Sveriges Television och Sveriges Radio upplevt en allt hetsigare ton hos lyssnare som hör av sig.
Den så kallade "språkpolisen", som haft synpunkter på dialekter och grammatik, har fått konkurrens av "språkaktivisten", som ser politisk partiskhet bakom ordvalen i public service-kanalerna.
– Ja, det händer inte så sällan faktiskt att det både ringer och mailar lyssnare och tittare som antyder, eller säger rent ut, att vi har en sorts agenda med vårt språkbruk och att språkvården på något vis talar om för medarbetarna vilka ord vi bör använda eller inte får använda. Och så är det naturligtvis inte, säger Lotta Ederth, som är en av språkvårdarna.
Hon och kollegan Lena Cousins upplever att samtalen och mailen blivit fler och hätskare från och med förra året.
– Jag noterade någon gång runt sommaren och frågade vår kollega, som jobbat lite längre, om det inte är lite obehaglig ton i ganska många mail och samtal som vi får, och det tyckte hon. Vi för ju ingen statistik över det, men har noterat att det har blivit lite hårdare, säger Lotta Ederth.
Det som dominerar är åsikter om ordvalen som hörs i radio och tv om flyktingar, migration, invandring och svenskhet, men också feminism, könsidentitet och antirasism - identitetsfrågor över hela det politiska spektrat.
– Om vi tar ett ord som ras, som många pratar om, så finns det en grupp människor som tycker att vi absolut måste använda ordet ras. För det är det enda sättet man kan tala om att rasism förekommer i samhället, man måste kunna förklara vad det är. Sedan finns en andra sida som säger "nej, vi ska absolut inte tala om det, det finns inga raser - sluta prata om ras överhuvudtaget", säger Lotta Ederth och Lena Cousins fyller i:
– Det är ju åsikter som båda kommer från antirasister.
De återkommer till att samtalen de får är fulla av känslor och att det ofta inte finns utrymme för diskussion.
Jens Ljunggren, som är historiker på Stockholms universitet och har forskat om känslor i politiken, menar att det här inte egentligen är något nytt. Känslor har gått från att ha varit ansett som någonting icke-liberalt och extremt - exklusivt för rörelser som nazism och kommunism - till att bli en central del av det politiska samtalet.
Och i den utvecklingen har just media varit en tydlig spelare.
– Media är en kraft som har drivit fram den här känslosamheten. Medieutvecklingen har känslogjort politiken allt mer, framförallt för att det hela tiden finns en efterfrågan på politiska dramer, säger han.
Han menar att en central känsla i det politiska samtalet är vrede. Det har varit en viktig känsla för att mobilisera massorna sedan arbetarrörelsen var i sin linda, och en hätsk retorik mot kapitalisterna samlade väljare. Och vreden har på senare tid fått ett allt större fäste, på sociala medier, i kommentarsfält på olika alternativa mediesajter, och på de så kallade hatsajterna.
Jens Ljunggren tror att internet är en viktig komponent i att det offentliga samtalet har tillåtits bli allt argare, och att olika politiska grupper polariseras allt mer.
Språkvårdarna Lena Cousins och Lotta Ederth är inne på samma spår och tror också att det nya medielandskapet är en viktig faktor i att allt fler människor hör av sig till just dem med allt hetsigare uppmaningar.
Men den nya kompromisslösa retoriken visar också en fundamentalt annorlunda syn på språkets makt, menar språkvårdaren Lena Cousins.
– Språkvårdare tänker traditionellt att förändringar i samhället orsakar förändringar i språket. Medan språkaktivisterna vill förändra samhället genom språkbruket, säger hon.
