Problem får Kalle på banan igen
Idag tänkte jag prata lite om det gamla Malmöbandet Problem. Varför ska jag göra det då, undrar vän av ordning. Är de aktuella på något sätt? Nja, de var verksamma i skiftet 70-80-tal.
Är det någon låt de har gjort som fått ny relevans apropå någonting? Nej, deras låtar handlar oftast om sånt som alltid är relevant. Jag ska prata om Problem för att de – gör mej på ett himla glatt humör.
Varför gör de mig på ett så himla glatt humör då? Jo, dels gillar jag låtarna. Poplåtar med brötiga gitarrer. Men framför allt sjunger Stefan Ahlqvist på en helt fantastisk skånska. (Som gör mig på ett himla glatt humör.)
Man kanske tycker att Peps sjunger på bred skånska.
Man är nog överens om att Kal P Dal sjöng på bred skånska.
Somliga tycker nog till och med Nisse Hellberg sjunger på bred skånska.
Jag har hört uppsvenskar som tycker att Edvard Persson sjöng på bred skånska.
Men det är ingenting mot Problem. De sjunger så brett att det liksom bara är diftonger.
Och så använder de fantastiska skånska ord som ”örla”.
Örla är, som de flesta skåningar vet, att ragla omkring utan mål. Någonting som både pattaglyttar och fyllehungar gör. Och snedseglade fubbickar och fjabbar och knickedickar och tralleballar.
Stefan Ahlqvist inte bara sjunger på en bredflabbad urskånska. Han pratar likadant. Och det går kanske inte att påstå att det är vackert. Inte om man med vackert menar någonting skirt och skört och välklingande. Det är fulsnyggt.
Känner jag någon dag att jag har problem så plockar jag fram Problem. De gör mej på ett himla glatt humör. Sen är jag po banan igen.
