Plågsamt ärligt i "MonaLisa Story"
I åtta år har filmaren Jessica Nettelbladt följt MonaLisa i filmen "MonaLisa Story". En dokumentär om ett liv som präglats av ett tungt drogmissbruk, men som också innehåller både hopp och kärlek. Roger Wilson har sett "MonaLisa Story" som har biopremiär på fredag.
MonaLisa, huvudpersonen i "MonaLisa Story" är nästan overkligt ärlig i den här filmen. Hon verkar inte hålla tillbaka alls när hon berättar om sitt liv och drogerna.
Och jag känner igen den där tonen från Jessica Nettelbladts förra dokumentär "Jag är min egen Dolly Parton". Folk är naturliga framför hennes kamera, precis som Nettelbladt som filmare har ett anspråklöst och avslappnat sätt att berätta på.
Och det kan behövas, för det är en hel del tunga stunder som vi får vara med om i den här filmen. Som när MonaLisa injicerar heroin i ett bås på ett solarium. Eller när kameran gömmer sig bakom gravstenarna på en kyrkogård när Monalisa ska prostituera sig och står och väntar på kunder, precis som den registrerar lögnerna när hon ljuger kring omfattningen av missbruket.
Men vi får också vara med när MonaLisa och ett av hennes barn tillbringar en lycklig, drogfri dag på simhallen och på hennes bröllop, när hon gifter sig med sitt livs kärlek Fredde.
De åtta åren av MonaLisas liv som den här filmen täcker in rymmer verkligen allt. Från den smutsigaste misären till den ömmaste kärleken. Och det är det som är den här filmens styrka. Att den försöker visa alla sidor av en person. Alla möjligheter till både lycka och nederlag, utan att döma eller läxa upp.
Det finns en tendens ibland att underskatta den tid och det engagemang som det innebär att som dokumentärfilmare följa en person under flera år. Men det är den ihärdigheten som är Nettelbladts styrka.
"MonaLisa story" är ingen formmässigt experimenterande dokumentär, men däremot ett rakt och plågsamt ärligt dokument om allt det som ett missbrukarliv innehåller.
