Lördagskrönikan: allt fast förflyktigas

3:10 min

Det har nu gått en vecka sedan konstvärlden drogs in i avslöjandena kring Panamadokumenten. Vi har sett konstsamlare som döljer sitt ägande av omstridd konst och fått höra om då kallade "freeports" där konst lagras för att undvika skatt. I veckans lördagskrönika får Mårten Arndtzén hjälp av Marx att förstå det som händer.

"Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras" - så kärnfullt sammanfattade Karl Marx modernitetens destruktiva sida redan 1848, i Kommunistiska manifestet. Den moderna kapitalismen skapar inte bara värden, utan förgör dem också. Lite som Gud fader själv.

Ännu en påminnelse om det kom med Panamadokumenten, förra veckan. Hela det makalösa prisrallyt på den allra dyraste konsten som vi sett de senaste 15 åren har ju skapats av en snabbt växande, global grupp dollarmiljardärer - som naturligtvis inte är obekanta med begrepp som brevlådeföretag och off shore.

Och nu har konsten alltså blivit så dyr att den försvunnit. In i skattefria, vältempererade lagerlokaler varifrån den inte ens kan lånas ut till de statliga museer som aldrig skulle ha råd att köpa den. Försäkringskostnaderna har blivit för höga. Så där ligger delar av vår konsthistoria, inlåst och osedd, till ingen annan nytta än kapitalackumulationens.

Å andra sidan får man komma ihåg alla dessa skinande, nya museer som skjutit upp ur jorden under samma period, från Shanghai till Los Angeles - och Stockholm - bekostade av privata konstsamlare och fyllda med deras konst. Öppna för allmänheten.

Det som förändrats är kanske framförallt vem som bestämmer vad som ska visas och vad som ska försvinna. På 1900-talet var det staten, på många håll. I dag skattejuristerna.

Tidningskrisen är också ett bra exempel på hur allt fast förflyktigas, när produktionsmedlen utvecklas. Och hur allt heligt profaneras: att en svensk kultursida skulle låta ett auktionshus sponsra sin konstbevakning var fullständigt otänkbart när jag började läsa sådana, för så där 30 år sedan.

Men när Svenska Dagbladet lanserade sin "satsning" Konstliv för några veckor sedan blev det inte ens debatt. Inte på kultursidorna i varje fall, och i synnerhet inte på Svenskans egna. Det tonfall som präglar artiklarna i Konstliv är tvärtom påfallande konfliktfritt. Vi har guidats i hur man känner igen bra konst, läsa om all fantastisk konst man kan se på nätet, och fått tips på var man ska styra stegen nästa vernissagerunda. Bland annat.

I regel habila artiklar och trevliga filmsnuttar med en positiv grundton: konst är bra. Konst är kul. Ett förhållningssätt som faller sig ganska naturligt, när journalistiken betalas av en auktionsfirma.

Det här är inte första gången Svenska Dagbladet prövar sponsring, och säkert inte sista. Hur länge prenumeranterna accepterar att betala för journalistik med dubbla lojaliteter verkar bli den stora framtidsfrågan, för svenskan.

För att citera Marx in extenso:

"Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon."