Kusamas prickar fyller Moderna

3:34 min

Japanska Yayoi Kusama seglade upp som färgstark konstnär i kretsen kring Andy Warhol i New York under tidigt 60-tal. De prickiga målningarna blev snart hennes kännetecken. Men märkt av hallucinationer och psykisk ohälsa skrev hon 1977 in sig på mentalsjukhus i Tokyo – något som inte hindrar henne från att fortfarande gå till ateljén varje dag. Nu presenteras den 86-åriga konstnären i helfigur på Moderna Museet och Karsten Thurfjell har varit där.

En gång stod jag och köade för att bli insläppt på Venedigbiennalens pressvisning, då en liten japansk kvinna kom fram till mig. Hon var klädd i en sällsam gul klänning med stora svarta prickar och en hatt i samma mönster, av den typ vi brukar se på trollpackor i sagor. Hon gav mig en liten prickig pumpa av trä, målad i samma gul-svarta mönster, och gick vidare. Det var förstås Yayoi Kusama, och året var 1993, då hon ensam fyllde den japanska paviljongen med installationen Mirror Room, en orgie i svarta prickar på gul botten och speglar som gav oändlighetsperspektiv. Det var också hennes japanska genombrott, en signal för att hon nu också i hemlandet betraktades som en av dom stora. Och utdelandet av småpumpor kanske en liten hämnd för att hon stoppades förra gången i Venedig 1966 när hon sålde dom metallklot hon installerat i parken till Biennalens besökare för två dollar styck. Det gick inte an.

De flesta som sett eller hört talas om Kusama har väl gjort det för prickarnas skull, ja, kanske också fallosarna. Men det som är bra med den här utställningen är att den borrar i de delar som inte är så kända, alltså det tidiga 50-tal i Japan när Kusama målar abstrakta figurationer som kan påminna om vad Öjvind Fahlström gjorde då, och sedan efter flytten till New York 1957, då hon målar stora mönstertavlor i gråblått och vitt, som svagt skiftande havsytor, och gravt hallucinationsframkallande. Hallucinationer är också något hon lidit av ända sedan barndomen, och konstnärskapet har redan från starten förklarats som en kamp med dom inre bilder och föreställningar som ansätter Yayoi Kusama.

Hon är fyra år äldre än Yoko Ono, som gjorde ungefär samma resa, dom klev ungefär samtidigt upp på New Yorks avantgardescen, och visst var dom båda tydligt präglade av sin tid. Men medan Yoko Ono gick med den lite mer konceptuella och sparsmakade Fluxusgruppen, öser Kusama på med att iscensätta sig själv i mönster, kläder, färger och inte minst i kamp med sin sexualitet, och den del av utställningen som skildrar den här tiden visar på en naken hejdlöshet som sedan egentligen bara fortsätter, efter hand som uttrycken blir mindre aggressiva. Snopparna, kropparna och växtformationerna blir mjukare men knappast mer återhållna, och performanceartisten Kusama blir alltmer lik en sagofigur, en persona som hon använder med en självklar ambivalens, och som ändå gör oss betraktare aningen osäkra, där hon till slut står som vaxdocka, likt hämtad från Madame Tussauds. Och den senaste installationen Livets hymn, i en av ArkDes salar, känns som ett mentalt reningsbad, med sina prickiga rispappersklot i skiftande färger speglade till en oändlig rymd man helst skulle vilja sväva bort i ett bra tag.

Blir man för glad? Blir det för trivsamt? Tja, gladkonst måste få finnas också, tänker jag när jag ute i Modernas trädgård ser att Kusama klätt trädstammarna i polka dot-färjat tyg, som om träden fått prickiga långkalsonger lagom till sommaren.

Det blir faktiskt omåttligt roligt ihop med Picassos betongfigurer.