STUDIO ETT TISDAG 21 JUNI

Ericssons villospår och mutanklagelserna

34 min

När Ekot kunde avslöja Ericssons misstänkta mutor i Grekland för två år sedan fanns det bara en vittnesuppgift. Nu har de grekiska åklagarna följt pengarna hela vägen till den grekiska makten. Hör Daniel Öhmans reportage.

Grafik: Mut­anklagelser i Ericssons Erieyeaffär

Det är vinter, strax efter millennieskiftet. En trotjänare på Ericsson. Liss Olof Nenzell sitter på sängkanten på sjukhuset hos sin son som nyligen varit med om en svår brandolycka när telefonen ringer.

Han tittar på displayen. Det är Bertil.

Bertil Hellström är exportmarknadschef på Ericsson Microwave system i Mölndal. Ericssons militärdivision. Nyligen sålde man radarsystemet Erieye till Grekland. En affär värd över 4 miljarder kronor.

Och nu är det tydligen bråttom. En lokal agent vill ha ersättning för sin hjälp att få igenom affären. Men pengarna har inte kommit fram. De har fastnat på en bank i Monaco. Å det är mycket pengar.

– Det beloppet som fastnade då var 12 miljoner dollar som satt på Barclays bank.

Liss Olof Nenzell som nu fungerar som någon slags problemfixare på Ericsson har varit med om att skapa ett nytt globalt betalningssystem för affärsagenter som av olika skäl vill hålla sina uppdrag hemliga. World Wide Commission Scheme kallas det.

Ericsson har anlitat ett antal betalningsförmedlare som ska se ut som riktiga agenter men i själva verket slussas pengarna vidare, till anonyma nummerkonton runt om i världen.

Liss Olof Nenzell känner sig inte bekväm i sin roll. Det betalas ut enorma belopp till agenter utan koppling till något egentligt arbete. Han har fått höra att pengarna i många fall ska användas för att muta makthavare, för att Ericsson ska vinna fler kontrakt.

– Jag började misstänka det när jag attesterade betalningsmeddelanden från LM Ericsson Stora jämna belopp, kan det här vara riktiga konsultarvoden, alltså 4, 5, 6 miljoner dollar?

Nu vill Bertil att han ska åka ner till Monaco.

– Jag sa att jag inte kunde göra det, för jag var ju med min son på sjukhuset. Då lämnade han mitt telefonnummer till en Peter Coleridge som började ringa dag och natt, och sa att pengarna hade fastnat på grund av mig.

Liss Olof Nenzell ger med sig Han ber Ericssons ekonomichef Yngve Broberg om hjälp och tillsammans åker de ner till Monaco.

De träffar Peter Coleridge på trottoaren utanför det gula bankpalatset. Det vita håret är kortklippt och välkammat. Den gråa kostymen sitter som den ska. Men han ger ett nervöst intryck.

Om pengarna inte kommer loss snart kan det gå honom illa. Han är bara en mellanhand berättar han, en bulvan.

– Det är alldeles klart att han kände att han var målvakt. Han både uppträdde som och sa sig vara målvakt för att vidarebefordra pengarna och han skulle bli personlig betalningsskyldig gentemot slutmottagare, om han inte fick loss de här pengarna. Mycket nervös för det.

Vilka som var slutmottagare, sa han det?

– Ja, han sa det att det skulle vidare och det förstod jag på Bertil också

Vidare till?

– De egentliga betalningsmottagarna.

Pengarna ska användas för att muta makthavare i Grekland, säger han

– En korruptiv betalning som via den här målvakten skulle fördelas på personer som ingen skulle veta vilka det var.

Slutmottagarna var?

– De här högt uppsatta personerna i grekiska etablissemanget.

Politiker?

– Ja politiker, generaler och höga statstjänstemän.

Mötet går bra efter lite tricksande lyckas de tillsammans övertyga banken om att pengarna som kommer från det respektabla företaget Ericsson är en helt legitim provision till en agent och Peter Coleridge kan pusta ut.

Men Liss Olof Nenzell mår inte bra och han säger att han försökte slå larm.

– Ja, jag sa att jag inte ville vara med om bestickning, jag använde ordet korruption och jag ville inte medverka i korruptiva betalningar.

Men inget händer. Det ska dröja nästan 15 år innan han vågar berätta historien, men då gör han det med besked.

Våren 2014 publicerar Ekot och Studio Ett nyheten. Liss Olof Nenzell låter sig intervjuas och med hjälp av interna dokument kan vi belägga hur Ericsson betalat ut 116 miljoner kronor till Peter Coleridge.

I reportaget intervjuar vi Ericssons chefjurist. Nina MacPhersson. Hon förnekar som förväntat att pengarna skulle användas till mutor. Och håller fast vid versionen de lämnade till banken i Monaco. Det handlar om en helt legitim provision till en agent.

Hon nämner till och med ett namn.

– Det som jag vet är att vi hade Toumbas som agent, och det som jag förstått nu är att den här Coleridge var någon typ av företrädare för agenten.

Toumbas var er agent?

– Ja, det var vår agent, och varför han fått pengarna emellan det vet inte jag.

Personen Nina MacPhersson pekar ut som Ericssons agent heter Christos Toumbas och är en pensionerad officer vid flygvapnet. Det är alltså han som ska ha fått de 116 miljoner kronor som Ericsson betalat ut.

Nyheten får ett stort genomslag och citeras av många medier. Inte minst i Grekland där en av Europas största korruptionshärva nånsin på väg att rullas upp.

En tjänsteman på försvarsdepartementet har erkänt att han tagit emot närmare 150 miljoner kronor i mutor från en rad olika utländska vapenföretag i utbyte mot lukrativa kontrakt från den grekiska staten. Han har nämnt Erieye-kontraktet och en mindre muta på 2 miljoner från Christos Toumbas, alltså han som chefjuristen pekat ut som sin agent.

Så långt verkar allt stämma. Ändå kan vi inte komma ifrån en känsla av att vi blivit lurade.

Kan det vara så Att Ericsson offrar Christos Toumbas för att skydda någon annan? Någon som skulle kunna skada företaget mycket mer.

För i vårt arbete med reportaget är det ett annat namn som gång på gång dyker upp.

En av Greklands mäktigaste affärsmän. En person som få företag vill stöta sig med. Han kallas för krigets mästare, Thomas Liakounakos.

I Krisens Grekland är den drygt 50 årige Tassos Telloglou är en av få journalister som fortfarande ges resurser att ägna sig åt grävande journalistik. Han är specialiserad på korruption och följer noga den pågående korruptionsutredningen.

– Jag jobbar främst med korruption. Och följer noga den pågående mututredningen i Grekland.

Vi träffar honom på hans något röriga kontor i Aten vintern 2014 en tid innan vår första publicering. Trots att han nyss flyttat in är bordet belamrat med papper. Nästan allt handlar om vapenaffärer.

Även han var skeptisk till att den pensionerade flygofficeren Christos Toumbas skulle vara Ericssons man i Grekland.

– Bakom en vapenaffär, ser du en officiell representant och en inofficiell agent, och det är den inofficiella agenten som är viktigt. Officiellt är Toumbas Ericssons representant men hela marknaden här skriker att han bara är en front.

Det är en för stor affär för honom, han har inte de rätta politiska kontakterna för att få igenom en affär.

Tassos Tellouglo skjuter upp de smalbågade glasögonen på näsroten och kliar sig i det kortklippta i nacken. Då ringer telefonen. En källa som brukar ha koll på det mesta säger han.

Det visar sig att inte heller källan tror på Ericssons förklaring. Han har nämligen hört ett annat namn. Det är samma person som vi misstänkt. Krigets mästare. Affärsmannen och vapenhandlaren Thomas Liakounakos.

– Han sa att bakom det här var Thomas Liakounakos, ”Kungen av vapenhandlare” i Grekland. Han har gjort det här i 40 år. Han har aldrig åkt tid och han gör det här också för amerikanerna.

Thomas Liakounakos, har i 30-40 år jobbat som mellanhand i de största vapenaffärerna. Han har uppdrag från flera av de stora amerikanska vapentillverkarna och har länge varit omgärdad av korruptionsrykten. Men han har aldrig åkt dit.

– Om ett utländskt företag kommer hit för att sälja något, frågar de sig vilken är mest effektiv på att övertyga den politiska ledningen, och så klart i 40 år har Liakounakos varit den mest effektiva.

I den pågående korruptionsutredningen, har ingen kunnat belägga någon koppling till Ericsson och Erieyeaffären.

Men när vi nämner Peter Coleridge namn hajar han till.

– Peter Coleridge är ett väldigt viktigt namn. Men hur…

Han tittar koncentrerat in i väggen som om han ska hitta ett minne där. Och sen. Han slår ihop händerna och flyger upp från stolen.

– Peter Coleridge är Liakounakos man. Det finns några papper, säger han och börjar leta i högarna på skrivbordet.

Efter en stund hittar Tassos pappren. Mycket, riktigt. I en annan affär med tyska stridsvagnar har Peter Coleridge jobbat för Tomas Liakounakos.

– Det här är väldigt viktigt. De grekiska statsåklagarna har inget på Liakounakos än.

Under de kommande dagarna i Aten vintern 2014 försöker vi boka ett möte med Thomas Liakounakos, men han är aldrig anträffbar när vi ringer.

Vi förstår allt mer att det är en väldigt mäktig person vi har att göra med. Folk vi pratar med stelnar till när vi nämner hans namn. Vi blir varnade.

”Lämna aldrig era datorer eller telefoner obevakade. Från den stund, han vet att vi är ute efter honom kommer han inte sky några medel”, säger de.

”Vänta er att ni är avlyssnade och att han kan läsa det ni skriver.”

Så en eftermiddag när vi egentligen är på väg till en annan intervju, får vi tag på Liakounakos sekreterare, som berättar att nu är han är på väg till kontoret. Vi ber taxin vända om.

Thomas Liakounakos driver brokig skara företag. Förutom vapenaffärer äger han en internationell vårdkoncern och äger flera sjukhus, han är också ägare till en känd grekisk finanstidning, med det i krisens Grekland passande namnet: Profit.

Han och hans unga hustru, tillhör den grekiska jetseteliten och figurerar flitigt i skvallerpressen.

Men hans huvudkontor ligger undangömt, på högsta våningen i utkanten av Aten. Vi får fråga flera personer innan vi hittar dit .

Vi presenterar oss och blir ombedda att sitta och vänta. Sekreteraren försvinner in bakom en stängd dörr. Vi skymtar ett kontor. Liakounakos kontor.

Efter en stund kommer hon ut.

– Liakounakos har inte möjlighet att träffa er just nu.

Vi förklarar att vi kan vänta. Hon försvinner in på kontoret igen.

Plötsligt öppnas dörren, kostymklädd, snaggat grått hår och solbränd men kortare än han ser ut på bilderna i skvallerpressen, stegar Thomas Liakounakos ut på kontorsgolvet. Han ser inte glad ut.

Vi reser oss upp och presenterar oss frågar om han kan svara på några frågor.

Svaret kommer blixtsnabbt.

– Nej.

Sen läxar han upp oss. Det är inte ok att dyka upp oanmäld. Men om vi mejlar våra frågor ska han gärna svara.

– Ni är från Sverige. Sättet ni arbetar på är inte trevligt. Ni måste fråga om ett möte.

Jobbade du för Ericsson?

– Tack så mycket, mejla mig en förfrågan.

Vi mejlar frågor, många frågor. Men något svar kommer inte.

Det är nu mycket som tyder på att Liakounakos är den vi söker. Den som ska ha hjälpt Ericsson att muta till sig kontraktet. Men sedan kör vi fast. Vi hittar inga bevis. I vår första publicering nämns hans namn överhuvudtaget inte.

Ericssons version att pengarna skulle, gå till den pensionerade flygofficeren Christos Toumbas får stå oemotsagd.

Men i Grekland reagerar åklagarna på avslöjandet. De har länge misstänkt att Peter Coleridge hjälpt Thomas Liakounakos med hans mer ljusskygga affärer men aldrig lyckas leda det i bevis.

Men nu med kopplingen till pengarna till Ericsson och Liss-Olof Nenzells vittnesmål. I september 2015 slår de till.

”En av Greklands mest välkända affärsmän greps i går kväll av polis misstänkt för vara inblandad i en stor mutaffär som rör svenska Ericsson.”

Framför rullande tevekameror grips Thomas Liakounakos utanför sitt kontor och förs bort i handbojor av specialpoliser, som döljer sina ansikten, med huvor, kepsar och solglasögon.

Liakounakos misstänks för att förmedlat mutor till grekiska makthavare på uppdrag av Ericsson för miljardkontraktet på radarsystemet Erieye, Liss-Olof Nenzell har redan varit nere och vittnat i Grekland.

Det är nu Peter Coleridge bestämmer sig för att rädda sitt skinn. För att undvika att gå samma öde till möte som Thomas Liakounakos bestämmer han sig för att samarbeta med åklagaren och reser till Aten med väskan fylld av dokument.

– Peter Coleridge kommer till Aten och vittnar. Han säger att han arbetat för Liakounakos och det är viktigt för ditintills har åklagarna misstänkt det men kunde inte bevisa det, säger journalisten Tassos Telloglou.

Det visar sig också att Ericsson haft all anledning att inte avslöja att det var Liakounakos som skulle ha pengarna.

För de dokument som Coleridge lämnat över till åklagaren visar att merparten av arvodet från Ericsson, två tredjedelar, minst 13 miljoner dollar, slussas vidare till ett företag som åklagarna lyckas knyta till den person som hade den yttersta makten att bestämma över vem som skulle få leverera radarsystemet till Grekland.

– Han är chef för vapeninköp på försvarsdepartementet under försvarsministern och den som signerat nästan alla kontrakten från den tiden. Yannis Sbokos. Det var han som bestämde att Ericsson skulle få miljardordern för radarsystemet.

– Han var en tuff förhandlare och han tog emot stora mutor och en profil inom socialistpartiet som styrde landet. Han var försvarsdepartementets hjärna, säger Tassos Telloglou

Till sin hjälp hade Liakounakos ytterligare en mellanhand, visar det sig. I april 2016 är jag tillbaka i Grekland för att träffa honom.

I förhör med åklagaren har affärsmannen Georgos Kamaris, som nu är över 80 år gammal berättat att han startat företaget på uppdrag av sin vän, försvarsministerns närmaste man Yannis Sbokos.

Han bedyrar att han inte visste att det rörde sig om mutor. Han trodde det var pengar från familjens aktieaffärer som Yannis Sbokos ville investera diskret utan att någon fick reda på det. Med hjälp av Peter Coleridge har pengarna sen investerats i fastigheter i St Petersburg.

Jag vill veta om det stämmer att han hjälpte Liakounakos och Ericsson att muta försvarsministerns närmaste man?

Taxin svänger av vägen och in i ett kvarter med stora lyxiga hus bakom höga murar. Men spår av krisen finns. Flera hus står tomma och förfallna.

Jag tror första att ingen är hemma. Likt många andra av de stora husen här i området, är villan illa skött, färgen flagnar på väggarna, men låset på grinden är upplåst. Kanske bor någon här ändå?

Jag frågar en granne om det är Georgis Kamaris hus.

– Jo säger grannen, någon bor där. Men jag vet inte vem.

Jag kikar in genom grinden. Gräsmattan är ändå klippt. Och jag hittar en ringklocka. Jag plingar på.

Efter en stund kommer en vithårig kvinna ut. Jag presenterar mig.

Hon tittar skräckslaget på mig och ropar något in i huset. Hon ropar på sin man.

Georgis Kamaris, kommer ut genom dörren, rör sig lätt och ledigt för sin ålder.

Klädd i chinos och en kortärmad skjorta trippar han bort till grinden där jag står och väntar. Han lutar sig framåt och talar med låg röst och är märkbart besvärad över att jag kommit till hans hem.

– Jag gillar inte det här, prata med min advokat.

Jag försöker förklara att jag inte är farlig. Jag vill ju bara att han ska säga samma sak till mig som han sagt till åklagare och polis. Att han ska säga sanningen.

Han vänder sig om och går men jag ropar efter honom.

Ett tag tror jag att han ska ändra sig. Han tittar på mig.

– Snälla, det här är mitt hem. Jag säger alltid sanningen men inte till dig för du är inte skyldig att säga sanningen, utan till domstolen, säger han och försvinner iväg.

De grekiska åklagarna har nu alltså kunnat följa pengarna från Ericsson till den yttersta politiska makten i Grekland. Enligt Peter Coleridge vittnesmål finns ett kontrakt, mellan Ericsson och Liakounakos som ger denne 6 procent av ordervärdet i provision och att två tredjedelar av de pengarna, 13 miljoner dollar, gått direkt vidare till chefen för vapeninköpen, försvarsministerns närmaste man Yannis Sbokos.

Sbokos själv, som redan sitter i fängelse dömd för penningtvätt i en annan affär, förnekar via sin advokat att han tagit emot några mutor från Ericsson.

Thomas Liakounakos satt fängslad i över ett halvår men tilläts nyligen lämna fängelset med fotboja i väntan på rättegång. Han avböjer via sin advokat att svara på några frågor.

Så tillbaka till intervjun 2014 med Ericssons chefjurist Nina MacPherson_

”Det som jag vet är att vi hade Tumbas som agent och det jag förstått är att Peter Coleridge var någon form av företrädare för agenten”

Varför sa hon inte att det var Tomas Liakounakos som var deras agent? Och hur ser de på de nya uppgifterna. Lurade hon oss medvetet eller var hon bara felinformerad?

Vi får inte prata med chefsjuristen Nina MacPherson, men till slut ställer Karin Hallstan, som jobbar på pressavdelningen, upp.

Mutade Ericsson sig till Erieye kontraktet i Grekland?

– Den frågan har du ställt till vår chefjurist redan. Jag har inga ytterligare kommentarer till de svar hon redan har gett.

Varför lämnade hon oriktig information?

– Jag håller inte med om din beskrivning av det.

Hon lämnade alltså informationen att de här pengarna som gick till Peter Coleridge skulle gå vidare till er agent Christos Toumbas. Detta är felaktigt, visar dokument som finns på åklagarmyndigheten i Grekland. Varför lämnade hon felaktig information?

– Jag kan inte kommentera uppgifter från den grekiska förundersökningen som du hänvisar till, eller påståenden i media. Det vi kan utgå från är vårt material och vi har inget material från den här tiden som kopplar ihop Liakounakos med transaktioner som vi känner till.

Efter intervjun, som gjordes i torsdags utbryter en febril aktivitet på Ericsson. På söndagen ändras plötsligt policyn att inte prata om förundersökningen. Ericsson skickar ut ett pressmeddelande.

Ekot rapporterar: ”Sju personer som är eller har varit, anställda hos telekomföretaget Ericsson har delgivits misstankar om korruption. ”

De grekiska åklagarna som utreder fallet vill inte låta sig intervjuas. Så istället bestämmer jag träff med advokat Yannis Mantsoranis. Han är ingen vanlig advokat. Han var en av grundarna till Pasok-partiet som var med och styrde Grekland i 30 år.

Få personer har bättre insyn i de senaste årens korruptionshärvor. Nu företräder han en tjänsteman på försvarsdepartementet som samarbetar med åklagaren och lämnar information om en rad affärer, däribland Ericssons radaraffär. Och han har full insyn i åklagarens utredning.

Han säger att det inte ser ljust ut för Ericsson. Det finns ju nu en direkt länk mellan Ericsson och en högt uppsatt politiker.

– Bevisen är väldigt bra. Ericsson kommer att få betala och de ansvariga cheferna. Kommer få betala. Och det kommer bli kännbara straff. Om den grekiska staten inte går på Ericsson, begår man själv ett brott.

Betalningsordern från Ericsson är undertecknad av Bertil Hellström som då var Exportmarknadschef på Ericsson Microwave system. Det var han som ringde Liss Olof Nenzell och bad honom åka ner till Monaco.

Han nämns också med namn i den grekiska förundersökningen. Jag har en längre tid sökt Bertil Hellström på flera telefonnummer. Men det är alltid samma telefonsvarare.

2006 köptes Ericsson Microwave av Saab. Bertil Hellström följde med dit och har bland annat jobbat som ansvarig för myndighetskontakter och han har pratat offentligt om företagets arbete mot mutor.

Som här i Handelsbankens tv-kanal EFN:

– Vi ska komma på att vi i industrin och i Saab ska överleva långsiktigt med företaget kan vi inte ha något slags korrupt beteende på någon marknad väldigt viktigt att slå fast att vi inte mutar oss till några affärer runt om i världen. Så kommer det vara så är det och vi har en ganska kraftfull intern apparat för att se till att vi verkligen efterlever allting.

Men enligt Liss Olof Nenzell är det otänkbart att Bertil Hellström inte visste vart pengarna skulle gå.

– Han måste känt till det och det var därför han inte ville åka ner själv till Monaco och förklara det här För det var han som visste, han ville inte sitta där och det var obehagligt att synas i de sammanhangen

Vi har sökt Bertil Hellström och han vägrar att låta sig att intervjuas, vad tänker du om det?

– Det är tråkigt, han vet ju att det här är under utredning, och det är bättre att tala om som det är, vilket jag har gjort.

Det sista radarsystemet levererades till Grekland 2008. Då hade Saab tagit över affären av Ericsson. Frågan är om de också fortsatte betala ut provisionen som åklagarna nu spårat till försvarsministerns närmaste man.

Det vet vi inte än. Coleridge säger att han slutade sköta Liakounakos affärer 2003 och vem som tog över som mellanhand efter det vet vi inte.

Men Advokat Ioannis Mantsoranis är säker på att Saab måste ha fortsatt betala provisionen. Annars skulle affären ha stoppats.

– Mutorna betalas alltid ut efter att företaget fått betalt från den grekiska staten. Det gäller även om den som ska ha mutorna har gått i pension.

– Det måste finnas en tillit mellan den som mutar och den som mutat.

Så att Saab fortsatte leverera tyder på att de fortsatte betala ut pengar undrar jag?

– Ja det fortsatte. Det är en muntlig överenskommelse, Men den respekteras.

Thomas Liakounakos var dessutom välkänd för Saab sedan tidigare. I de handlingar som Peter Coleridge lämnat över till åklagare, framgår att Saab betalt minst 9 miljoner kronor. Troligen provision på en tidigare affär med ammunition till pansarvärnsvapnet Carl Gustaf.

Saab vill idag inte svara på några frågor, men så här sa vd Håkan Buskhe då jag intervjuade honom 2014.

Jag antar att ni tog över agentavtalet från Ericsson?

– Jag vill inte kommentera vad vi tagit över eller inte men det är ju också så att vi har köpt en verksamhet 2006 och i den bedömningen fanns det ju såklart ett antal affärer, och det är ju viktigt med affärer så att fullfölja de avtal i ett sådant läge så länge vi inte har några indikationer på att något inte står rätt till det är klart vi gör det.

– Vi måste titta på från det datum vi tagit över verksamheten och vilka åtagande vi har, vi har inte haft några skäl och vi har inte haft någon information om att det inte ska ha gått rätt till. Man måste ju bedöma saker utifrån den information man har.

Saab fullföljer affärer, om inga misstankar finns om oegentligheter. Och i det här fallet fanns inga misstankar.

I Sverige skrivs mutbrott av efter 10 år. Därför har svensk åklagare inte inlett en förundersökning ännu. Men om pengar fortsatt betalas ut efter 2008 är det en annan sak.

Svaret finns i Saabs bokföring. Om någon vill titta.