Per Molanders egen vinkel på Virginia Woolf och världen

Vad finns det för likhet mellan Virginia Woolfs roman "Vågorna" och ljudvågor? Mellan en and och en atlantångare? Om det handlar fysikern och litteraturvetaren Per Molanders nya bok.

Den här boken har hög titta ut genom fönstret-faktor. Man läser lite i taget, behöver fundera, fästa blicken på vad som helst och ingenting. Små svindlande aha-upplevelser. Många hundöron.

Jag läser att både gräsänder och Finlandsbåtar, och allt annat som glider genom vattnet, lämnar precis likadana spår efter sig. En v-formad svallvåg där vinkeln alltid är exakt 39 grader.
Och jag läser att naturfenomenet "den sjungande ökensanden", som bland annat Marco Polo skriver om från sina resor på 1200-talet, beror på att sanden på läsidan av en dyn lagrats upp med en vinkel större än 30 grader mot marken.

När någon går på en sådan dyn, börjar sanden rasa nedåt i en liten lavin. Energin som frigörs när den översta sanden glider mot underliggande lagret omvandlas sedan till akustisk energi, det vill säga ljudvågor. Det är då det låter som om sanden sjunger.

Så mycket handlar om vinkeln, både bokstavligt och bildligt. Hur brant man kan gå in i verkligheten. Hur mycket man vågar vinkla världen.
Per Molander både kan och vågar. Zoomar inte bara in utan också ut, tar de stora greppen.
Lyckas, som den fysiker han är, någorlunda lättfattligt beskriva hela den explosiva naturvetenskapliga utvecklingen under 1900-talets inledande decennier. Med Einsteins relativitetsteori som mest omstörtande genombrott.

Molanders historieskrivning blir ännu ett bevis för att första delen av 1900-talet var så mycket mer konceptuellt omvälvande än vår egen tid, hur många nya sociala medier vi än får.
Hela elektrifieringen av världen, flyget, penicillinet, förståelsen av atomen och universum, kvantmekaniken som på ett nästan magiskt sätt band ihop det där minsta med det där största.

Och så alla de konstnärliga och kulturella revolterna under samma tid, från kubism till funktionalism till expressionism. Bara inom litteraturen till exempel Proust och Joyce och Virginia Woolf ungefär samtidigt.

Som litteraturvetare närläser Per Molander också Virginia Woolfs experimentella roman "Vågorna" från 1931.
Och med sin unika dubbla kompetens kan han koppla ihop den romanen med tidens hela vetenskapliga utveckling. Söker spåren av allt från radiovågor till gravitationsvågor, allt som svänger och kränger: sinuskurvor, det krökta rummet, inuti Virginia Woolfs böjliga skrivsätt. Hur hon töjer romangenren tills den brister - strax efter det att Einstein sprängt hela verkligheten med sin allmänna relativitetsteori.

Personligen är jag ändå mindre imponerad av de här mer litteraturvetenskapliga partierna. Så jag lutar mig i stället bakåt och suger på Molanders mikroförklaringar av olika naturfenomen. Tittar upp och ut. Vilar ögonen på vår och Einsteins sprängda verklighet.

Kanske framstår den efter läsningen inte i ett helt förklarat ljus. Men absolut lite mer förklarad. Och kanske lite ljusare.