Populära bad – men ingen tar ansvar för säkerheten
Västerås stad menar att bad sker under eget ansvar i Hökåsengropen. Men Svenska Livräddningssällskapet säger att markägaren alltid har ett ansvar och kommunen har ansvar för tillsynen – enligt lagen.
– Det är inte så enkelt att man pekar på kartan och säger "här ska vi ha livräddningsutrustning och här ska folk bada". Så fungerar det inte i Sverige, säger Anders Wernesten, vattensäkerhetsexpert på Svenska Livräddningssällskapet.
Hökåsengropen i Västerås är ett exempel på de spontana badplatser som vuxit fram genom åren i gamla grustäkter och kalkbrott runtom i länet. Till Hökåsengropen kommer hundratals badgäster fina dagar, däribland många barnfamiljer. Trots det finns där ingen livräddningsutrustning.
Enligt Svenska livräddningssällskapet är det alltid kommunens ansvar att se till att utrustning finns på platser där många väljer att bada. Det står i lagen om skydd mot olyckor.
Hans Stergel (C), ordförande i nämnden för idrott och friluftsliv på Västerås stad, säger att kommunen ansvarar för sina nio särskilt utsedda friluftsbad. I övrigt är det badgästen själv som måste ta ansvar för sin säkerhet.
– Det är ju inte så att där det samlas folk och badar så måste kommunen ställa ut livräddningsutrustning, det faller på sin egen orimlighet. Man badar ju på Sergels torg när ett lag vinner i fotboll, säger Hans Stergel (C).
Men enligt Svenska Livräddningssällskapet är det alltså precis så lagen säger. När många människor frekvent väljer en plats att bada på, trots att det inte är en offentlig badplats är det i första hand markägaren som har ansvaret för säkerheten. Kommunen har tillsynsansvaret för säkerheten även där, enligt Livräddningssällskapet.
Så här ska en #säkerbadplats se ut
Lagkrav
Den som äger eller är nyttjanderättshavare av en anläggning eller byggnad vid vatten ansvarar enligt Lagen om skydd mot olyckor för att det finns livräddningsutrustning i skälig omfattning.
En anläggning är en plats som på något sätt gjorts i ordning och används för ett visst syfte.
Livräddningsutrustning bör finnas:
Vid kajer, kanaler, hamnar, badplatser och andra vattendrag där det är vanligt att människor är nära vattnet. Platser som t.ex. naturliga badplatser och naturhamnar omfattas inte av lagen, såvida det inte finns bryggor, badstegar, omklädningsrum eller liknande arrangemang. Det finns dock inget som hindrar att utrustning sätts upp även på sådana platser.
Typ av utrustning:
Där det finns behov av utrustning för vattenlivräddning bör det finnas livboj. Fasta kajstegar eller trappor bör finnas om det är svårt att komma upp ur vattnet på annat sätt. Vid höga kajkanter, där det är svårt att nå en nödställd från land eller där det är djupt vatten direkt vid land eller brygga, bör det även finnas livräddningshake och livräddningsstege. Räddningsbåt/flotte bör finnas på särskilt riskutsatta platser.
Utrustningen bör vara:
Väl synlig och nära vattnet. I tätorter och i hamnar bör utrustning för vattenlivräddning placeras med högst 200 meters mellanrum. På badplatser bör utrustningar placeras med högst 100 meters mellanrum. Fasta kajstegar bör placeras med högst 50 meters mellanrum.
Källa:
Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap
