DEBATT

Cecilia Djurberg: Journalistiken måste rulla ut ur babygymmet

Idag läste jag en intressant och välskriven krönika av Aase Berg i DN med rubriken ”Tyckandet är ett opium för folket.” Texten är en del i DN Kulturs serie ”250 år av frihet” som uppmärksammar den jubilerande tryckfrihetsförordningen. Med den nya Instagram-uppdateringen i bakhuvudet fastnade jag särskilt för Bergs träffsäkra liknelse av bilden på sociala medier som ”ett babygym för vuxna”.
   Medieormens redaktör Cecilia Djurberg hoppas att åtminstone journalistiken snart ska rulla ut ur babygymmet.

Jag känner att jag allt oftare svär i kyrkan. Metaforiskt talat alltså. I våras gick jag en producentkurs på Sveriges Radio och inför kurstillfälle nummer två, det som skulle inkludera ett halvdagspass om sociala medier, höjdes flera kollegeögonbryn när jag högt suckade: ”Jag är så sjukt trött på sociala medier.” Jag blev varse att jag på min arbetsplats tydligen har något slags image av att vara en ”sociala medier-person” när någon sa, ungefär: ”Men om DU är trött på sociala medier – är hoppet då helt ute för oss andra som försöker bli mer digitala?”

Jag har funderat en del på det där och självkritiskt försökt analysera varför jag är så less på det som jag för några år sedan trodde skulle göra journalistiken bättre och starkare. Eventuellt har jag bara blivit gammal och sur, eftersom jag ideligen främst tycks återkomma till problemen vi journalister ställs inför i sociala medier. För efter att – med glädje – ha sett hur många av mina journalistkollegor blivit allt bättre på att använda sociala medier-verktyg har jag också identifierat flera nya och växande problem. Som de genvägar många av oss lockas att ta för att få bästa spridningen. Genvägar som i värsta fallen, för att tala med Aase Berg, kan klassas som infantilisering.

En beprövad formel för att få uppmärksamhet i sociala medier är den som brukar skrivas OMG+WTF+LOL Det vill säga: material som får mottagaren att likt en emoji reagera "Oh my God!" "What the fuck!" *Laugh out Loud* får ofta mest uppmärksamhet. Men många journalister, åtminstone de som betraktar sig som "seriösa", skulle nog hävda att vi jobbar inte så, vi anpassar inte vårt innehåll efter klickekonomin, det är de där andra som håller på så.

Men är det så? När ett välgjort journalistiskt jobb publicerats men inte ”flyger” som önskat på sociala medier, kanske på grund av otajming eller allt för komplext och balanserat innehåll för att väcka en tydlig och stark känsla, vad händer då? Hur diskuteras de ynkliga statistikstaplarna på redaktionen? Vilka slutsatser dras och vilka åtgärder sätter man in för att få fart på spridningen? Klickbeten är de flesta så kallat seriösa journalister öppet och bestämt emot – men vi är ändå alla överens om bildens betydelse för synligheten på internet. I värsta fall slutar vi kanske göra den typen av journalistik som aldrig flyger. Kanske – i bästa fall – provar vi att dela knäcket igen, med en annan bild.

Problemet som uppstår då är att de flesta av oss inte har tillgång till varken fotografer eller bildredaktörer längre. Dagens och (sannolikt) framtidens journalist måste vara allt-i-ett. Fotografering och bildjournalistik kräver dock både mer arbetstid och särskild kompetens. På Sveriges Radio satsas därför en hel del på att utbilda radiojournalister i att bli bättre på bildberättande. För att vår bildlösa radiojournalistik ska bli synlig på internet, för att vi ska upptäckas av dem som sitter och scrollar sig fram genom livet på sina skärmar. Och på dessa skärmar konkurrerar vi om uppmärksamheten med andra som är bättre på att få uppmärksamhet, och kanske inte har något högre mål än just uppmärksamheten. De som nöjer sig med klick, lajks och delningar för personlig bekräftelse/varumärkesbyggande eller/och för annonspengarna. Men det finns också journalistik som har högre mål. Till exempel demokratiska.

Förra veckan kom en uppdatering på Instagram som av många betraktas som ett konkurrensförsök med Snapchat. En ny funktion – Stories - har implementerats som låter användarna lägga ut tillfälliga bilder, snabbtagna och ”vardagliga” med Snapchat-liknande redigeringsmöjligheter och en inbyggd sluttid för visningen, precis som Snapchat har. Min spontana känsla, eftersom jag medvetet valt bort Snapchat eftersom jag inte känt något som helst behov, var: *Suck* Jag är så sjukt trött på sociala medier.
   Instagram, som åtminstone jag i början installerade för att se och publicera fina bilder, kanske piffade med förhöjande filter, växte och blev senare blev en plattform för alla möjliga slags bilder: skärmdumpar, infografik, kortare texter, filmsnuttar, selfielajkfiske, you name it. Och nu en funktion som premierar lägre bildkvalitet och mer spammande? Som kvalitetstörstande journalist ser jag ett symboliskt vägskäl här, även om det säkert finns fördelar med den nya funktionen även för kreativa journalister som vill nå ut.

Åter till Aase Berg och krönikan ” Tyckandet är ett opium för folket.” Hon skriver:

” Visst kan även bild- och videokonsten vara komplex, men här snackar vi inte om konst. Bilden på sociala medier funkar mer som ett slags babygym för vuxna, alltså de där grejerna som hängs upp i en ställning ovanför försvarslösa bebisar som ligger som skalbaggar på rygg och utan kommentar tvingas iaktta en konstgjord apelsin, en debilt leende anka och en överdimensionerad nyckelknippa av plast.

Infantilisering är också en form av censur, och att tillåta sig själv att vara slapp och korkad är den värsta sortens självcensur.”

Om det ligger något i hypotesen att sociala medier-ekonomin premierar fördumning, om vi likt bebisar på rygg får låtsasankor uppslängda i ansiktet och bekvämt slukar det enkelt mosade som serveras och knappt ids anstränga oss för att hitta något mer intressant eller svårtuggat, borde då inte traditionella medier svara med en kvalitetspräglad moteld? Locka med något bättre, mer smakrikt? Erbjuda fler vägar än antingen vänster eller höger? För bebisens upptäckarglädje och nyfikenhet får den ju att kämpa för att lära sig rulla över på rygg och så småningom krypa ur det trista babygymmet.

Bebisar är människor som vill upptäcka och lära sig nytt, men påverkas samtidigt av det som erbjuds, vilket utvecklas till vanor och preferenser. "Det finns inga individuella hinder för att bli en intelligent varelse" skriver Aase Berg. Och pratar nog i väldigt generella termer, bortom exempelvis funktionshinder, om jag läser henne välvilligt. Så tillåt mig fortsätta på det spåret, och hålla med om "att tillåta sig själv att vara slapp och korkad är den värsta sortens självcensur." Det kan gott gälla såväl mediekonsumenter som -producenter.

Jag håller däremot inte med Aase Berg om att skillnaden mellan hög och låg kvalitet skulle ligga i publiceringformen, så gammal är jag ändå inte. Hon tycks mena att kvalitetsstyrkan ligger i det tryckta formatet, och undviker att nämna all skit som faktiskt trycks på papper. Och missar det öppna målet som i att jag själv hittade hennes text via sociala medier. Och bilden var imho inte den mest konstnärliga jag sett på nätet idag. Ändå läste jag texten! Och – jag kan inte låta bli att se hur siffrorna som indikerar Facebookreaktioner på Bergs text ökat dramatiskt sen jag läste den i morse, så gissningsvis har sociala medier hjälpt till en del med att sprida kännedom om den. Gissningsvis är Aase Berg också så smart att hon hade räknat ut detta på förhand, det finns få saker som sprids så bra i sociala medier som åsikter om sociala medier.

Men jag tror alltså att det i dagens digitala verklighet måste vara avsändaren som borgar för kvaliteten, och jag tror att det fortfarande är möjligt för dem som vill definiera sig som kvalitetsmedier att visa på skillnaden mellan skräp och kvalitet och därmed upprätthålla förtroendet. Men jag tror också att vi befinner oss i en särskilt kritisk period i medieutvecklingen, med den tilltagande polariseringen av samhällsdebatten inte minst, så de vägval journalistiken gör nu kommer sannolikt att vara avgörande.

”Ingen mår bra av att infantiliseras. Regression är som knark: kul i  början, kostar mer än det smakar i längden. Lättköpt frihet slår ofta över i fångenskap” skriver Aase Berg.

Jag tror att hon har en viktig poäng där och jag hoppas innerligen att journalistiken snart ska rulla ur babygymmet, att den kunniga, kvalitetsmedvetna journalistiken – och bildjournalistiken – ska överleva de digitala barnsjukdomarna, ta sig helskinnad igenom den obetänksamma, trotsiga och kicksökande tonårstiden för att snart växa upp till mogna, stilmedvetna och ansvarsfulla vuxna. Men för att göra det måste journalistiken ha tydliga gränser samtidigt som den får utrymme till lustfyllt lekande och lärande. Och våga lägga resurser på kvalitetsbilder! Varför inte återanställa de kompetenta fotograferna och bildredaktörerna som sparkats senaste åren, så att det unika, speciella med kvalitetsjournalistiken kan få mer uppmärksamhet i det tramsiga bruset.