KONFLIKT

Efter attacken i Nice – förstärkta motsättningar

15 min

Historiska motsättningar har förstärkts av terrordådet i Nice den 14 juli. Extremism frodas på båda sidor. Konflikts Anja Sahlberg reste dit. 

– Jag måste ha kört bara några minuter bakom lastbilen. Jag kom till strandpromenaden precis efteråt. Då visste jag inte något om attentatet. Jag kom fram till strandpromenaden Promenade des anglais och såg en kille jag känner. Han pekade på marken och där låg en kvinna död. En muslimsk kvinna med slöja. Hans mamma. Vi stod där och frågade oss hur någon kan köra på någon och sedan bara köra därifrån utan att stanna. Men så tittade vi längre bort och såg en kropp till och en till. Och sedan längre bort, ett blodbad, säger Feiza Ben Mohamed, talesperson för en organisation som samlar muslimer i södra Frankrike. 

Hon har blicken fäst någonstans långt bort när hon pratar om attentatet i Nice den 14 juli. Det har gått över en månad – tid att fundera över det fasansfulla. Feiza Ben Mohamed har framför allt tänkt mycket på terroristens första offer: En muslimsk kvinna som bar slöja.

– Han gjorde ett val. Han ville döda henne först. Kör man in i en folkmassa väljer man inte. Men han valde. Hon dog när hon gick ensam där på strandpromenaden. Jag menar att det var symboliskt. Det var att säga "ni muslimer i Frankrike måste välja, antingen är ni med oss eller så är ni med dem". Och då kan vi döda er för ni är inga "riktiga muslimer", säger Feiza Ben Mohamed. 

Om mannen som körde lastbilen och dödade 84 människor vet vi en del. I medierna beskrivs han som en man som inte var särskilt religiös. Han åt griskött, drack alkohol och rökte. En skild småbarnsfar med kriminellt förflutet. Våldsam. Han var inte känd av myndigheterna som någon "radikal islamist", mer som en deprimerad man från Tunisien som bott i Nice i många år. Han tros ha radikaliserats snabbt via nätet. IS har tagit på sig dådet. Men oavsett hur det var med hans sympatier och motiv  visar siffror från franska inrikesministeriet att en stor andel av de franska medborgare som åkt till Syrien och Irak för att ansluta sig till jihadistgrupper kommer härifrån. Hur kommer det sig?

Strandpromenaden i Nice ter sig som vanligt. Det är sen eftermiddag men fortfarande varmt. Folk joggar och cyklar. En man med en guldmask för ansiktet spelar gitarr. En turist tar en bild å lägger ett mynt i hatten. Dekoren är storslagen. Pampiga byggnader och det blåaste av hav. Men där bakom finns en annan verklighet.

Till Place de Liberation hittar få turister. Det är ett ganska ovanligt torg i Nice, där invånare med olika bakgrund möts, inte minst när det är marknad, som i dag, berättar historikern Yvan Gastaud över en kopp starkt italienskt kaffe.

– Nice är så nära Italien man kan komma i en fransk stad. En stor del av stans invånare har italienskt påbrå sedan en våg av fattiga italienska arbetare flyttade hit för runt ett sekel sedan. Men den andra stora gruppen invandrare, de som kom på 50- och 60-talet från Nordafrika, deras historier och kultur har snarast skuffats undan av Nices politiker under åren. Sedan de kom och än i dag har Nice politiker talat illa om stans "araber". Den förre borgmästaren, högerpolitikern Jacques Médecin som styrde Nice i nästan 30 år, gav ofta uttryck för stark islamofobi och sedan har det fortsatt i ungefär samma anda, konstaterar Yvan Gastaud.

– Nice är en hård stad, säger han om sin hemstad, Frankrikes femte största. Det sägs om Nice att det är en hård stad för att det finns så många hårdföra rasister här. Andra säger att det är för att det bor så många invandrare här. Ytterligare andra pekar på att turismen raderat stans identitet, relationer är snabba och ytliga, medmänsklig värme sällsynt. 

En hård stad med en grandios fasad. I den här staden med motsättningar som går decennier tillbaka i tiden har extremism kunnat frodas. I den här regionen bor 270 personer som av inrikesministeriet stämplats som "radikaliserade", 13 procent av antalet i hela Frankrike. Nice – jihadistfästet. "Vad var det vi sa", upprepar lokala profiler på den extrema högerkanten nu när ett fruktansvärt terrorattentat inträffat på Nices legendariska strandpromenad. Som 36-årige Philippe Vardon, som länge var ledare för den högerradikala, lokala gruppen "nissa Rebela" vars slogan är "JA till den traditionella lokala rätten Socca , NEJ till kebab". I samband med de franska regionvalen i december slöt han upp bakom Front Nationals unga stjärnskott Marion Maréchal Le Pen – som fick nästan 40 procent av rösterna här.

– Jag engagerade mig politiskt när jag insåg att det multikulturella samhället per automatik blir ett multikonfliktuellt samhälle, ett samhälle där alla är mot alla. Genom att stärka vår lokala och nationella identitet kan vi skapa ett fredligare samhälle, säger Philippe Vardon när vi ses på Front Nationals helt nya kontor i hjärtat av Nice.

På golvet står en inramad bild av frontens grundare Jean-Marie Le Pen som väntar på att komma upp på väggen. Och på en hylla finns otaliga trycksaker – almanackor, kylskåpsmagneter, pins, tändare och kortlekar – som alla pryds av partiledaren Marine Le Pens ansikte. Nu måste stans politiker sätta hårt mot hårt, menar menar Philippe Vardon, och anklagar ansvariga lokalpolitiker från det Republikanska partiet för att vara för slapphänta. Hans lista på vad som måste till nu är lång.

– Stäng moskéer, förbjud bokhandlare med islamistisk litteratur, utvisa imamer och utländska islamister som sprider hatpropaganda.

– Ser du ingen risk att en sådan här hårdför politik också kan vara kontraproduktiv, frågar jag.

Det blir droppen för Philippe Vardon, som blivit irriterad över mina frågor. Han avfärdar min fråga låter antyda att jag har en viss agenda. Jag avbryter honom och understryker att jag bara gör det som är mitt jobb, att ställa frågor. Men han vill inte lyssna. Till sist undrar jag över hans syn på förbudet av det heltäckande badplagget burkini som införts på flera stränder på rivieran efter terrordådet 14 juli, inklusive Nice.

– Även om det bara funnits en enda burkini på våra stränder hade det varit ett problem. Vi kan inte hela tiden backa när det gäller de utmaningar som vårt samhälle står inför, burkinin är inte acceptabel, den går inte ihop med vår civilisation, säger Front Nationals nya profil i Nice, Philippe Vardon.

Och bland de flesta Niceborna jag träffar på strandpromenaden får han medhåll.

– Jag står helt bakom de borgmästare som infört burkiniförbud, säger Marie Collizet, en pensionär som bott i Nice i över 30 år. Det är av respekt för de som dog här på strandpromenaden den 14 juli. Man kan se förbuden som en liten varning till landets muslimer, fortsätter hon. Se till att ni inte går för långt, sluta med att inte respektera mänskligheten, sluta med att tvinga på oss något som vi inte vill ha. Era värden är inte våra.

Fatima. Hette hon. Massmördarens första offer på Promenade des anglais. Då, den14 juli på Frankrikes nationaldag. Hon var 62 år. Hade flera barn och barnbarn. Feiza Ben Mohamed kan inte glömma synen av hennes döda kropp där på strandpromenaden.

– Du vet, när man ser något sådant kan man inte bara åka hem. Jag var där hela natten. Skrek. Grät. Försökte hjälpa till.

Och så berättar hon om vad som hände bara några dagar senare, när det skulle hållas en tyst minut för offren.

– Det fanns de som spottade på oss. Sa "att ni inte skäms", "varför kommer ni hit, ni araber, muslimer hör inte hemma här". Som om attentatet där 84 människor dog var vårt fel, säger Feiza Ben Mohamed.

En del av det här filmades och finns att titta på på nätet. Som en filmsekvens när en kvinna i blommig klänning, efter att ha fått höra "åk hem till ditt land", skriker ut:

 – Jag är född i Frankrike!