Formsäker debut om skenande missbruk

2:14 min

Tripprapporter kallas de detaljerade beskrivningar av tripper på olika droger som knarkande människor gärna delar med sig av på olika forum på nätet. Det är också titeln på Tone Schunnessons debutroman. Jenny Aschenbrenner har läst den.

Jag googlar vad ladd är, som en fånig liten tant. Och vad ketamin egentligen ger för sorts rus, helt och hållet vilse i knarkarlandet.

Ändå vet jag precis vad Tone Schunnesson menar.

Den dunkande driften mot nollpunkten, den intensiva dödslängtan som egentligen är längtan efter liv, efter en plats där det går att stå still, inuti sig själv.

"Tripprapporter" är en jag-berättelse om att springa sig trasig, bort från det som gör ont, springa med blödande fötter och högburet huvud - jaget är lika grandiost som självförstörande och hon knarkar. Och super. Hon trippar sig genom Stockholm och Malmö, Barcelona och Bangkok, genom kärlekar som alltid måste ta slut, genom tröstlösa knull och magiska sommarnätter, betalda onanier på galleritoaletter, grillad fisk på thailändska stränder.

Det finns en barndom, den skymtar fram i brottstycken, av en ständigt berusad pappa och en mamma bortdomnad av receptbelagda piller.

I nuet har jaget just lämnat Sverige för en ensam resa till Thailand, ett försöka att bli bortglömd och ny igen, men parallellt finns männen hon delat säng och trippar med, alla lånade pengar, alla dikter skrivna på kvitton som slängs när veckan går mot sitt slut. Alla timmar i alla sängar, all trötthet och all kemisk eufori och så ständigt denna strävan mot en utplåning tätt intill döden utan att på riktigt vara det slutgiltiga utslocknandet. Egentligen händer allt detta samtidigt, i samma nu, i samma tripp. Tone Schunnesson skriver i ett intensivt, rytmiskt pågående, i konkretioner och i poetiska bilder.

Som den missbrukare det berättande jaget nu är får utsagorna i all sin glödande kraft krocka, storslagna motsägelser slå emot varandra och berätta något tredje, något om skörhet och desperation.

Det är en driven, lyckad debut, formsäker och drabbande - en skildring av skenande missbruk och ensamhet, om självförbrännande, självförhärligande trasighet och om skrivandet som kanske en möjlig väg ut.