"Den allvarsamma leken" vill något annat som film

3:12 min

"Den allvarsamma leken", Hjalmar Söderbergs roman från 1912 om Arvid och Lydia som ingår och lämnar sina resonemangsäktenskap har premiär idag. Jenny Teleman har sett den.  

Ja, så valde hon väg, regissör Pernilla August, tills sist, åt Lydia Stille.

– Mamma kom nu!

Arvid väljer Hamburg, Lydia sin lilla Marianne. Det gör hon väl i Hjalmar Söderbergs roman också. Men inte så glupskt och passionerat och målmedvetet som här. Inte står hon gråtande i telefonen på lillflickans födelsedag, inte tar hon tåget till en frusen gårdsplan för att vinka genom rutan till sitt övergivna hem och förlorade dotter. I romanen är Lydia en kär gäst i det gifta hem hon lämnat, men verkar inte åka dit så ofta. Här är hon en utestängd som vill in, in till henne.

Varför har filmatiseringen gjort så? För den letat och samlat varenda strimla i berättelsen av de mycket få som handlar om Lydia Stilles inre, och valt något som kan värka och kosta och driva henne. För romanen handlar om Arvid Stjärnblom och hans sökande, om klasskillnadernas Stockholm och ett sekelskiftes liberalisering.

Filmen ville något annat, bli en behärskad, realistisk kärlekshistoria om bägge två och om hur förälskelse ser ut.

Och en passion, den ser ganska tråkig ut utifrån.

Man vandrar hit och dit, sitter i hallen hemma på julafton helt alienerad, man ses nånstans, och skiljs viskar, grälar och ligger.

Inuti de älskande, i den förändras allt. Blicken på barnet, sig själv, träden och framtiden. Men det är ljuset över mattan när man smyger in hemma efter en natt i annan säng, blandningen av trygghet och beklämning, en sådan tygbit inger som är svekets och lustens diskreta diskreta språk.

Det vet Pernilla August. Fast jag tror ändå att de vilda Söderbergälskarna kommer att bli arga och besvikna och tycka filmen är pratig, liten och vardaglig. Det är den också.

Men också fylld av lugna bilder som stannar på den lilla, lilla händelsen: En frustrerad sked långsamt spillt socker, pärlor mot nackskinn, milda, nyanserade, groggande mäns suckar.

Liv Mjönes Dagmar, Arvids bedragna hustru, är lysande när hon bryts i små hack och veck som en bit allt gråare kartong under trycket av sin makes rastlöshet. Och andningen mellan Arvid och Lydia är het och kolsyrad nog, i en liten omsorgsfull film, i första hand intresserad av triangeldramats eviga fråga:

– Älskar du din hustru?

– Vi är gifta. Jag har lovat att älska henne. Och du?

- Hmm....