Tidigare psykiatrisamordnare kräver att psykiatrin omorganiseras

2:10 min

Efter att bland annat ha kommit i kontakt med psykiatrin i sin närhet omprövar nu tidigare psykiatrisamordnaren Anders Printz sin syn på systemet. Han vill bland annat se mindre tvångsåtgärder och mer vård i hemmet.

– Jag reagerar så starkt därför att vi har försökt göra så mycket under lång tid, säger han. Ändå har vi fortfarande så många berättelser som handlar om att man blir bollad fram och tillbaka, säger Anders Printz.

Han säger att det fortfarande är alltför vanligt att man som patient till exempel har en telefontid med sin läkare klockan 11, men ändå får vänta till klockan 16 och istället ser sig tvungen att åka in till länsakuten. 

En av de berättelser som Anders Printz reagerat på handlar om Amanda som P4 Skaraborg nyligen berättade om. Efter att ha blivit bollad mellanbarn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin blir Amanda hemskickad, trots att hon vill vara kvar. 

– Då kände jag att det inte fanns något mer jag kunde göra, berättade Amanda för P4 Skaraborg. Jag orkade inte mer. Jag tog ett snöre runt halsen, det gjorde jag, säger hon.

Som tidigare regeringssamordnare och med en rad andra statliga uppdrag är Anders Printz en av de tyngsta arkitekterna bakom dagens psykiatriska vård. Han slutade som psykiatrisamordnare för knappt två år sedan.

I dag jobbar han som kanslichef på Vårdförbundet. På grund av sin fortsatta kontakt med många patienter, och andra erfarenheter i sin egen närhet, har han nu omvärderat sin syn på hur psykiatrin ska fungera. Nu kräver han bland annat mer vård i hemmet och kraftigt minskade tvångsåtgärder som till exempel bältning.

–  Jag tycker att det är ett stort problem att vi inte vet hur många tvångsåtgärder som vidtas, säger han. Jag anser att Socialstyrelsen, Socialdepartementet och landstingen inte på ett tillräckligt sätt har tagit ansvar för den frågan.

Enligt Ing-Marie Wieselgren, ansvarig för psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, handlar problemen som finns inom psykiatrin till stor del om brist på utbildad personal. Men det handlar också om en organisationskultur där patienter och anhöriga fortfarande inte står i centrum.

– Vi behöver göra stora förändringar, säger Ing-Marie Wieselgren. Vi har pusselbitarna, vi vet ganska mycket om vad som fungerar bra, det svåra är att få kunskapen omsatt i praktiken och få det att genomsyra hela vården.

– Det finns många verksamheter som jobbar jättebra i dag, men det finns också verksamheter som har ett stort utvecklingsbehov, säger Ing-Marie Wieselgren på SKL.