Reflektion från Bokmässan: Samtalet om yttrandefrihet måste hållas levande

“Om vi verkligen värderar yttrandefrihet så mycket som den här bokmässan kan få oss att tro, så gör vi inte tillräckligt.” Så formulerade sig kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i sitt invigningstal på Bokmässans yttrandefrihetsscen på torsdagmorgonen.
   Medieormen har varit i Göteborg och hört många visa ord om yttrandefrihet.

“First of all – we are not doing enough.” Alice Bah Kuhnke garderade sig direkt när Bokmässan öppnades. Ansvaret för yttrandefriheten är vårt, tillsammans, slog hon fast. Hon talade mindre om vad hennes eget ansvar som kultur- och demokratiminister är. 
   Festivalstämningen var hög och inte bara kulturministern, utan många därtill, upprepade det förväntade: Yttrandefrihet är Bra. Och Viktigt.

Gott så, men vi får inte glömma att det samtidigt är svårt, vilket inte minst debaclet kring den högerextrema tidningen Nya Tiders monterplats på mässan vittnar om. En utställare som för mässpubliken på plats inte alls drog lika mycket uppmärksamhet till sig som mediedebatten kring densamma. Symptomatiskt på något vis hur nyhetsvärdering – på gott och ont – kan blåsa upp något stort som i den fysiska världen annars hade varit lätt att missa, där i det avlägsna hörnet av Bokmässeverkligheten. Och givetvis är den debatten även symptomatisk för svårigheten med gränsdragningar om rätt och fel i förhållande till yttrandefriheten. 

Internationella perspektiv på yttrandefrihetsdiskussionerna behövs för att vi ska förstå vad som egentligen står på spel, var vi kan hamna om inskränkningar av yttrandefriheten tillåts fortsätta. ”This discussion would put us all in jail in Syria” konstaterade den syriske poeten och fristadsförfattaren Housam Al –Mosilli, i seminariet ”Att skriva under hot”, och förklarade att bara ordet ”politik” är farligt i Syrien. I samma seminarium medverkade även Getachew Engida, vice generaldirektör för Unesco, liksom kulturministern och den iranska författaren Parvin Ardalan.
   Engida talade, liksom kulturministern, på invigningsceremonin och tog då upp frågan om hotade och fängslade journalister – och han påminde: ”Journalism is not a crime!”

I seminariet ”Att skriva under hot” utvecklande Engida sedan problemen och skissade på möjligheter. Att politiker ser kortsiktigt, med blicken på nästa val, och att företag (till exempel vinstdrivande medieföretag) tenderar att fokusera på närmaste kvartalsrapport, är problematiskt för demokratin, menade Engida och betonade att "hat, hot och straffrihet påverkar oss alla". Därför måste vi gemensamt investera i långsiktig, hållbar demokrati, vi måste samarbeta om detta, sa Engida: ”Laws will not stop hate speech – but awareness can.”

Och på tal om att medvetandegöra yttrandefrihetsfrågorna. I seminariet ”Yttrandefrihet under press i en osäker tid” talade bland andra journalistikprofessor Jesper Strömbäck om utmaningarna som digitaliseringen och fragmentiseringen av medielandskapet bjuder och att det blir allt svårare att informera och nå dem som inte vill bli nådda. För även om många dagligen översköljs av information digitalt så är det skillnad mellan att känna sig informerad och att faktiskt vara informerad i en värld av filterbubblor, där tioårsjubilaren Facebook med den äran hjälper oss att välja bort obekväm eller oönskad information. Det blir alltså bara viktigare och viktigare för medier att prioritera förtroendeskapandet med publiken och samtidigt utbilda sin publik i yttrandefrihetsfrågor och källkritik. Och att arbeta långsiktigt med detta.

I Sverige får konstnären Lars Vilks ofta symbolisera var gränsen går för där alla inte längre är överens om hur fri yttrandefriheten ska vara. Så även på Bokmässan. Journalisten Niklas Orrenius har skrivit en ny bok om Vilks, ”Skotten i Köpenhamn”, som fick mycket uppmärksamhet i Göteborg. Orrenius har genom sitt arbete med boken dragit slutsatsen att Vilks tycker att det är intressant att provocera och ”klä skott” och att Vilks själv tycker att hans konst blir mer intressant om publiken exempelvis misstänker att han är rasist, som i fallet med hans ökända rondellhundskarikatyr. Hör Niklas Orrenius i Nordegren & Epstein från Bokmässan
    Att Vilks idéer om konstens uppgift i samhället krockar med andras åsikter om detsamma är ingen nyhet, men en tanke att bära med sig är den fråga som författaren Lena Andersson fick i ett montersamtal om hur hon ser på skillnaden mellan litteratur och journalistik. Hon svarade ungefär så här (fritt citerat ur minnet) att: i konsten och litteraturen finns utrymme för att säga även sådant som inte går att verifiera.

På torsdagskvällen smiter jag från bokmässandet för att se Klaus Manns Mephisto på Göteborgs stadsteater. Den handlar om skådespelaren Hendrik Höfgen (baserad på en verklig person) som först är aktivt emot nazismen men efter en tid, när Hitler tagit makten, säljer han sina ideal och förvandlas till medlöpare: ”Jag är bara en skådespelare” ursäktar han sig och ringar så att säga in problemet med yttrandefrihetsdiskussionen som är pudelns kärna. För om yttrandefriheten hänger på enskilda konstnärers, eller journalisters, mod, vilja eller förmåga att göra motstånd, eller för den delen modet att säga det obekväma - och deras förmåga att väcka uppmärksamhet kring detta, så visar historien inte bara hur lätt det är att skrämma till tystnad, utan att det i kampen om makten finns flera sätt att köpslå om den fria tanken, den fria konsten, den fria litteraturen och den fria journalistiken. Tänker jag, efter föreställningen, och efter ett matigt yttrandefrihetsspår bland Bokmässans seminarier.

Yttrandefrihet är ingen självklarhet och svårigheterna för publicister att navigera i ett högljutt debattklimat med bibehållen integritet och medieetik gör det nödvändigt att fortsätta prata om betydelsen av det fria ordet. Det finns inga enkla svar på hur vi värnar yttrandefriheten även när det är svårt, även när något sägs som vi inte själva gillar, och vi måste prata om gränserna för vad som kan och får sägas, liksom vad som kanske inte alltid bör sägas. När säger vi ifrån och hur gör vi det?

För oss journalister är det viktigt med levande samtal om detta, att vi pratar transparent och respektfullt med vår publik om hur vi gör redaktionella prioriteringar så att det blir tydligt att det är skillnad mellan nyhetsvärdering och censur. Vi kan inte bara upprepa som ett mantra att det är viktigt med demokrati och yttrandefrihet. Vi måste fortsätta att utveckla diskussionerna och hjälpa vår publik att förstå att vi tillsammans har ansvar för demokratin.