Statovcis debut har allt: Katter, klokskap och bländande språk

2:03 min

Nu kommer de, nittiotalisterna. Patjim Statovci är litteraturstudent från Helsingfors och för sin första roman "Min katt Jugoslavien" fick han ovationer och tidningen Helsingin Sanomats litteraturpris. Kulturredaktionens Katarina Wikars är också imponerad.

"Min katt Jugoslavien" verkar på så många plan samtidigt. Den gör mig fullständigt begeistrad. Djärvheten i kompositionen, språket, klokskapen och sorgsenheten.

Två historier löper parallellt, den i nuet om den unge Bekim i Helsingfors med rötter han inte orkar tala om längre i Kosovo och hans sökande efter en man att älska, från sexsajter till kritstrecksrandiga katter på krogen till äldre bankdirektörer som stannar. Och så hans mamma Emines historia, från en flik av frihet på marknaden i Pristina tidigt åttiotal över ett resonemangsäktenskap fyllt till brädden av tystnad och våld genom kriget till en sorts frihet igen sent i livet.

Patjim Statovci skriver fram en regelstyrd värld i ett Jugoslavien som faller i bitar efter Titos död, där den kosovoalbanska familjen hamnar i ett Finland där människor föraktar dem, där de förlorar sina tidigare identiteter, och där barnen så småningom helt lösgör sig från föräldrarna, kapar rötterna, lär sig finska och försvinner. Det är brutalt, smärtsamt och hyperaktuellt i en värld där allt fler är på flykt, och hamnar någonstans berövade nästan allt.

Men "Min katt Jugoslavien" lämnar allt som oftast det realistiska, verkligheten får ge vika för önskningarna och drömmarna, författaren uppdaterar den litterära användningen av snobbiga katter som både talar och sviker och sårar, och här ligger också en boaorm ensligt under soffan och väntar på att kramas till döds. Och en plastpåse med en huggorm i. Jag är inte helt säker på det här med djuren, attack och försvar i ett och samma, men det gör romanen både mer kryptisk och större. Det är en strålande debut av en tjugofyraåring, vad månde det bli härnäst?