Höjdpunkter bland höstens italienska, svenska och slovenska serieböcker
Jenny Teleman har tagit en en djupgrävning i de serieböcker, svenska och utländska, som samlats i hög på hennes bord och valt ut tre av de intressantaste: Ett italienskt, ett svenskt och ett slovenskt som tar oss via första världskriget och dess spår idag, via en barndom i Mostar över till en grupp svenskar man talar rätt lite om idag: sexköparna eller de prostituerande som det också heter.
Dom prostituerande. Los prostituyentes. Det är ett ord för torskar. Inte fisken då, utan de män och få kvinnor som köper någon annans kropp för att ha den till sex. Torsk är väl ingen snäll metafor för företeelsen - vem vill vara kall och fjällig med fiskmun? Men torskbilden antyder ändå något som blir infångat på krok, eller uppsuget i ett väldigt finmaskigt hornät när den i godan ro är ute och simmar lite bara.
Sådana distinktioner är viktiga i en av årets mest originella serieböcker, "Fem historier om prostituerande" av Amalia Alvarez, chilensksvensk författare och serieskapare. Här far perspektiven omkring i våtsvarta, liksom sönderklippta tuschnärbilder, på naglar, schackpjäser, ett glasöga, stilettklackar och cigg. Inzoomningar som får vad med och hjälpa ut berättelserna från fem personer som är eller har erfarenhet av sexköparna, hur de tänker, vad de är, fruktan av, symptomet på och lusten efter.
Ett års intervjuer med prostituerade och prostituerande har sugits ihop till fem välformulerade och giftigt livserfarna, närmast akademiska små analyser av marknaden för produkten kropp. En torskrensning helt enkelt, om liberalism, flickvänssyn, konsumtion och våldtäkt.
Och det finurliga med att ta det här hårt vinklade samtalet i just serieform är också att det är sällan man får chansen att vara ett könsorgan, inte bara prata om det. Medan man lyssnar på till exempel Serge, en nittonårig kille som säljer bra eftersom han ser ut som fjorton, hamnar man plötsligt på publikplats inne i själva köpargylfen och kurar. Små vassa dragkedjepiggar omger den ovala byxöppning man har att kika ut igenom, och när man så plötsligt möter Serges spefulla öga över två smala fingrar på väg att slingra sig in är det som om hela boken vill säga "hej där kuken, det är visst dig vi pratar om här, ingen annan". Det är ett väldigt effektfullt intervjureportage med många skikt och håligheter detta, som kommit ut i år.
Ljud. Maskingevär. Från fem historier till en. Den första serieroman någonsin som varit med och tävlat om Italiens stora litteraturpris Strega, heter just så: "enhistoria", i ett sammankladdat ord av den store Gipi.
Serieboken handlar om läkemedlet Bitoprozan eller om uppfinningen maskingeväret. På sätt och viss samma sak, säger boken på sitt stillsamt modernistiska vis. I vilket fall handlar det om författaren Silvano Landi som plötsligt går sönder. Pang bara, så går själen itu.
Eller så gör sinnet plötsligt en långsam bakåtkullerbytta rakt in i ett dött träd från förr, ett som växer ur den giftiga jorden runt första världskrigets skyttegravar. Ett enormt skelett till träd som en gång skylde hans farfars menige Mauro från maskingevärskärvarna och nu sträcker sig allt högre upp i åren och skuggar Silvanos järnhårda depression.
Har det allt grott, frågar sig denna vattenfärgens seriebok. En kallsvettig konstbok i akvarell som närsomhelst kan bromsa in under målning efter målning av grå himmel, bortvänd hud, våt stad eller en oroande återkommande bensinstation. Akvareller prickade av små magert tecknade figurer, den slitne Silvano och soldatansikten.
Inom psykvården, där gäller svartvitt: Flygigt skissade scener av ett glupskt, girigt läkarkollektiv som låter det regna psykofarmaka över den sorgslagne Silvano mellan hans skov av flytande färgslöjor som vattensuddar ut spåren mellan åren. Mellan receptbelagda droger och industrialiserat våld.
Det är som att en enskild psykos på något vis ångas fram ur det första moderna kriget hos Gipi, minnet av skyttegravarna är något som alltid hotar att ta över, anfalla och sluka europén närsomhelst. Som om det 1900-tal som föddes i dyn närsomhelst kan skicka en blydagg genom decennierna och landa rakt i barnbarn till överlevarna och ta deras vett. Det är en högst poetisk historia som ställer en fråga mellan djupfärgerna: Vad skedde egentligen där med oss när en blasé baronessa mötte en vapenutvecklare och trött uppmanade honom att hitta på något för att göra krig mindre tråkigt och mer effektivt?
Moderniteten kräver det, viskar trädet till den av ångestdämpande tabletter sprängfyllde.
Frågan är om vi hukar under det trädets rasslande skugga ända sedan dess?
Ja, man får fara iväg såhär när man läser Gipis "enhistoria". Den bjuder in till det. Romantisk, hålögd och högdramatisk som den är.
För lite tillnyktring efter ångestslöjorna som virvlar runt i "enhistoria" kan man kanske be ett barn läsa lite med mjukljus röst för en. "Cool cykel" har legat i min älsklingshög på seriebordet för länge.
Den är ritad av Tanja Komadina efter en novell av den slovenska författaren Manka Kremenšek Križman ur novellsamlingen "Gårdsfönster" och är en minimal och jättelik berättelse om den rasande längtan efter en cykel i Mostar under tidigt 90-tal och en studie i hur en Iris ser ut när det sjunker in att den cykeln är lite dyr för mamma just nu.
Varje gång en sjöman dör slocknar ett ljus står det i det ögat. Allt ordnar sig rätt fint. Men som studie i besvikelse, målmedvetenhet och längtan är "Cool cykel" klar som ett skillingtryck.
Jenny Teleman hade läst "Fem historier om prostituerande" av Amalia Alvarez på förlaget 1000 serier, albumet "En historia" av Gian-Alfonso Pacinotti i översättning av Olov Hyllienmark på Nubeculis förlag och "Cool Cykel" av Tanja Komadina i översättning av Anna Ehrlemark.
