Spelman på taket - en medmänsklighet på Uppsala Stadsteater
Uppsala Stadsteater satsar stort med en av de mest spelade musikalerna - Spelman på taket. Över 30 skådespelare, sångare och musiker på scenen när de berättar om familjefadern Tevyes döttrar.
Lars Väringer som Tevye, han styr och ställer på bästa sätt - även om han inte alltid har rösten med sig. Det är några till som får en dag extra att sjunga upp sig på, men jag såg genrepet så jag ska inte vara för grinig där.
För det är en god musikal, alltså god som i välmenande och medmänsklig och den är brett och inbjudande berättad. Klassiskt formad med massor av snurrande scenografidelar och spännande ljussättning i främst svartvita färger. Lite som att titta i ett gammalt familjealbum.
Regissören Ronny Danielsson är alltid bra på rörelser på scenen, att få de stora ensemblerna att fånga det viktiga i berättelsen.
Det som en Spelman på taket står och faller med är ju inte bara Tevyes gestaltare som på ett naturligt sätt ska beklaga sig för sin Gud, prata allvar med honom. Också de tre döttrarna och deras blivande män måste gestaltas trovärdigt och där brukar det vara svårt för de unga skådespelarna. Men i den här uppsättningen har samtliga fått till tonträffen och det betyder att Spelman på takets sensmoral, att både behålla traditionen och var öppen för det nya, att den blir både berörande och verklig.
För de tre döttrarna väljer män som inte alls har samma traditioner eller kommer från samma grupp av människor. De har egna bra värderingar, men inte samma. Det är i sin tur inget man kan vifta bort eftersom Spelman på taket handlar om när judarna i Ryssland tvingas fly från sina hemtrakter för drygt 100 år sedan. Den här uppsättningen skriver oss inte alls på näsan men det är förstås omöjligt att inte tänka på Krim, Syrien och Turkiet.
Spelman på taket spelades ofta tidigare, lite som Cabaret just nu, och det har varit bra att den fått vila ett tag. Då kommer den, som nu, tillbaka med större kraft.
