Miniteatern i Malmö är tillbaka
Uppmärksammade Malmö dockteater är tillbaka med en ny pjäs - om en pjäs.
I teaterns uppmärksammade första uppsättning "funktionell dumhet", granskade man arbetsförmedlingen. Nu granskar man en teater som försöker göra en pjäs om arbetslösa.
Malmö dockteaters nya pjäs "skvalpet" handlar om en teater som försöker göra en pjäs om de som blir över på arbetsmarknaden, de med funktionshinder, psykiskt sjuka eller andra egenheter som gör dem svårplacerade.
Men lika mycket handlar pjäsen om teatern själv, säger Malmö dockteaters ledare Erik Holmström.
– Det handlar om villkoren på en teater för att skapa konst. Alltså att folk på kommando ska vara entusiastiska, tycka det är spännande och förväntas ingå i andras ideer. Regissören kommer dit och vill att det ska vara ett kollektiv. men det finns så många makthierarkier som ligger finstilt under alltihop.
Ibland kan teatermiljön till och med vara hyckleri, menar Erik Holmström.
– Det finns en bild man ofta vill signalera utåt: att teatern är en god kraft och att den är väldigt viktigt. Det sägs ofta i den här pjäsen, "det här projektet känns viktigt". Men tänk om det inte är så viktigt...
På dockteaterscenen sköter Erik Holmström dockorna och ger röst åt alla karaktärerna själv, det är ett stort antal figurer som ska gestaltas.
Uttrycket "skvalpet" kommer från ett citat som en fd generaldirektör på AF lär ha fällt och avser de lågpresterande svårplacerade på arbetsmarknaden.
I uppsättningen i uppsättningen leds projektet av en regissör, en docka som är förvillande lik Erik Holmström själv, som kämpar för att försöka få ordning på ensemblen och alla individualister för att förverkliga sin idé att göra en pjäs om "Skvalpet".
Det här är Malmö dockteaters tredje uppsättning sedan man startade. Man har arbetat med dockor i olika storlekar. Men den här gången har man byggt upp en skalenlig teater i miniformat, med rår, vridscen, kulisser och såklart alla som jobbar där i form av dockor - ca 10 cm höga. Fördelen med att jobba med dockteater är att det finns en förhöjning redan som utgångspunkt, menar Erik Holmström.
– Som grund är det ingen som läser av det som det var äkta. Man tittar inte på människor som spelar någonting, utan man tittar på dockor som är något i sig själv. Och därför tror jag att man kan ta ut dragen väldigt mycket utan att det känns konstlat. MEN det är just därför jag vill gå åt andra hållet och jobba med vardagen och det som närmar realismen. Då får vardagen en formförhöjning.
Du menar att dockteaterlivet tydliggör det verkliga livet bättre än det verkliga livet?
– Ja, det förhöjs. En kafferast i den här pjäsen kan bli till poesi, vilket inte hade gått att göra med vanliga människor.
